Det här är en insändare. Åsikterna i texten är skribentens egna.
Enligt vad som framgått tidigare i Västerviks-Tidningen håller kommunen på att fastställa en fördjupad översiktsplan för Hornslandet. Det är en magnifik plan som innebär att hela Hornslandet med Grönö, Borgö och flera småöar skall omvandlas från ett fritidsområde till ett bostadsområde för 6500 permanentboende.Det som driver fram planen sägs vara att det redan finns cirka 100 permanentbebodda fastigheter med primitiva och driftdyra, enskilda VA-anläggningar. Ägarna av dessa och ägarna av de cirka 400 fritidsfastigheter, som bebos under mycket begränsad tid, har förespeglats, att till en normal anslutningsavgift få de bekvämligheter, som kommunalt VA innebär.Dessutom sägs kommunen ha konstaterat en önskan från markägare att exploatera för nybebyggelse vilket förväntas generera inkomster för såväl kommunen som exploatörerna. Förväntningarna påminner om de som föranledde ett påbörjande av exploateringen av Pepparängen under 80-talet, och som när luften gick ur, efterlämnade en miljökatastrof som terrängen ännu bär vittne om. Den nutida satsningen är bara ännu mer storslagen.Det kommer att bli dyrt för kommunen, skattebetalarna och fastighetsägarna. Det är tekniska nämnden medveten om, enligt vad som framgår av dess protokoll. Och det har också framkommit av uttalanden i tidningen strax före jul. Den föreslagna planen ger emellertid inte underlag för någon trovärdig beräkning av kostnaderna. Det saknas utredning av VA-nätets utbyggnad, och antaganden avseende befolkningsutvecklingen är överdrivet optimistiska. Det bör erinras om hur kommuner under 70-talet byggde flerfamiljshus, som sedan revs på 80-talet för att befolkningsutvecklingen inte blev den förväntade. Men varje generation vill göra sina egna misstag.Ingen del av det nuvarande fritidshusområdet avses att bli sparat. Strandskydd och landskapsbild från sjön har inte respekterats. Mark har inte avsatts för allmänna bad- och båtplatser. Och det har inte konstaterats områden där miljön bör skyddas från intrång av vindkraftverk, master och ledningar. Men det har ju inte heller varit miljöfrågor som varit drivkraften bakom planerandet. Det är uppseendeväckande att en stad som Västervik, för vilken besöksnäringarna är så betydelsefulla, vill göra sig av med sin varsamt bebyggda, unika och fantastiska skärgårdsmiljö som söks av sommarboende från trakter där sådan redan gått förlorad eller aldrig funnits. Stockholms hårdexploaterade innerskärgård är inget att efterlikna.
