Det här är en insändare. Åsikterna i texten är skribentens egna.
Jag har tagit del av den respons kommunalrådet levererat på det inlägg som jag, i dess första utgåva, hade inne i Västerviks-Tidningen den 27 juli. Personligen tycker jag att det är artigt och av vikt att man återkommer så snabbt som möjligt - oavsett frågeställning - därför detta korta preliminärsvar.Emellertid, innan jag går in i ett senare fördjupande vill jag inleda med följande: Det Hjalmarssonska påståendet om att jag skulle ha givit uttryck för följande och jag citerar; "Just nu ger han intrycket av att vi bör strunta i Visfestivalen,...", är absurt! På det att inga allmänna missförstånd må etableras, eller kvarstå, gäller följande: Jag har inte motsatt mig, jag motsätter mig inte och - med till visshet gränsande sannolikhet - jag kommer inte att motsätta mig Visfestivalen. Däremot, Visans hus, av undertecknad gemenligen kallad viskåken, är en helt annan sak. Dock, min huvudförfrågan avsåg, och avser, hur de kommunala 170 miljonerna skall räknas hem. I anslutning till denna frågeställning presenterade jag en känslighetsanalys med en - faktiskt hövligt framställd - anhållan om att ansvariga skulle hjälpa mig med en redogörelse för var felet i mina beräkningar skulle ligga. Det vill säga förutsatt att kommunen kan förete andra siffror. Att då besvara en kalkylfråga ställd i siffror, med ett svar i ord, påminner om vad som stod i marginalen till ett manuskript när någon skulle hålla ett muntligt anförande i ett känsligt ämne, nämligen: "OBS, svagt argument, höj rösten!" Som ett helt fristående tillägg upprepar jag som vanligt, att vården av de åldringar som var med och byggde upp vårt samhälle är bedrövligt eftersatt.
