Myter kring invandring ? i vilkas intresse?
Det här är en insändare. Åsikterna i texten är skribentens egna.
Många intressanta men dock ej så verklighetsförankrade inlägg har intagit sin plats på ordet fritt. Mycket kan och borde sägas men eftersom att man inte kan kommentera allt tänker jag bara fokusera mig på två anklagelser/påståenden från den nationella rörelse som Möller verkar identifiera sig med. Nationella, ja. Ordet ?nationella? är alltså det namn som allt från exempelvis rasistiska Sverigedemokraterna till öppet nazistiska och djupt antidemokratiska NSF (nationalsocialistisk front) använder för att beteckna sin ideologi.
För att börja med påstående ett så pratar Möller om ett näst intill organiserat och ideologiskt motiverat våld, från kriminella invandrare riktat mot ?vanliga svenskar?. Synsättet är knappast något nytt eller något som Möller i skrivande stund kommit på själv. Tvärt om, det är just mot detta våld (som Åke säger sig se) som nazistiska grupper så som NSF, Info14 och Blood & Honour demonstrerar mot i sin årliga hatmanifestation i Salem. Namnet de använder för att beteckna detta våld är det ?svenskfientliga våldet?.
Ordet ?svenskfientligt? är näst intill skrattretande. Som om invandrare för det första skulle vara en homogen grupp, där alla pratar samma språk, har samma kultur, förflutna eller världsbild. Det verkar faktiskt inte som att varken Åke eller hans vänner i den nationella rörelsen har förstått att det är människor som är kriminella inte invandrare!
Frågan kriminalitet och brottsstatistik är för övrigt väldigt intressant då vi lätt kan se att den (tillsammans med andra sociala problem som alkoholism och drogmissbruk) ökar i samband med massarbetslöshet och hårda klassklyftor. Det finns alltså ett intimt samband mellan ökad kriminalitet och ett allmänt hårdare och mer klassindelat samhällsklimat. Har Möller inte alls varit kapabel att dra denna slutsats då han verkar ha fullt upp med moralistiska och etniska förklaringar och missförstånd?
Då till den andra och frågan, den svenska välfärdsstaten. Den nationella rörelsen utger sig för att vara för en bra välfärdsstat åt alla svenskar. Man menar då även att det är på grund av den ?enorma invasion av bidragsätande främlingar? som man i dag monterar ned den svenska välfärden.
Tilläggas bör att välfärdsstaten med offentlig skola, sjukvård osv inte är en gåva från den nationella överklassen utan ett resultat av den svenska arbetarklassens hundraåriga kamp. Det är alltså en erövring gjord av arbetarrörelsen med dess fackföreningar och arbetarpartier.
Det svar som Sverigedemokrater och andra nationella erbjuder är att invandrare och flyktingar som genom konsumtion av bidrag skulle vara skyldiga till nedmonteringen av välfärden. Man menar då att den svenska staten inte skulle ha råd att både föda denna ?parasitära minoritet? och samtidigt finansiera bra skola, sjukvård, pensioner osv.
Låt oss då för att kunna bemöta detta studera svensk ekonomi genom Sveriges BNP. Genom statistik (från Statistiska centralbyrån) kan vi se om Sverige blivit rikare eller fattigare de senaste decennierna.
1980 låg svensk BNP på 1.418 miljarder kronor. 1990, tio år senare (samma år som nedmonteringen av välfärdsstaten började på allvar) hade BNP stigit med 332 miljarder kronor till 1.750 miljarder kronor. Om vi fortsätter vår resa framåt till 2001 ser vi att BNP stigit till 2.167 miljarder kronor, alltså har ökningen från 1980 till 2001 skett med 749 miljarder kronor.
Vad som även bör tilläggas till detta är att andelen av BNP som tidigare gått till offentlig sektor (genom politiska beslut fattade i Sveriges riksdag) minskats från 32 procent 1982 till 29 procent i dag. Vi ger alltså mindre resurser av en större BNP till välfärden än tidigare. Så trots att vi har alla möjligheter i världen att ha en stark och bra välfärdsstat åt alla, märkväl åt alla, inte bara svenskar, går pengarna till en helt annan sektor och helt andra fickor än det arbetande folkets.
Detta har lett till att de rikaste tio procenten av svenska folket har ökat sina ekonomiska tillgångar med 100 miljarder kronor mellan 1986 och 1996.
Slutsatsen vi arbetare och låginkomsttagare (vare sig vi är svenskar eller ej) måste dra är att vi har blivit lurade. Inte av varandra utan av dessa tämligen välnärda tio procenten.
Därför måste vi till varje pris hålla samman vår enhet kring det vi har gemensamt, istället för att splitras kring det vi ej har gemensamt.
De enda som vinner på de nationella myterna är överklassen, de tio procenten.