När idealismen levde
Det här är en insändare. Åsikterna i texten är skribentens egna.
Han var mycket aktiv inom Järnvägsmannaförbundets avdelning 117 och dess verkstadsklubb. Det vore lättare att ange de förtroendeposter som han inte hade haft än förteckna dem han anförtroddes.
Kooperationen var den andra folkrörelsegrenen, som nästan blev som en religion för honom. Allt som kunde köpas i Konsum skulle köpas där oavsett vägavstånd. För detta arbete i styrelse och förvaltningsråd fick han motta den sparsamt utdelade G H von Koch-medaljen.
Ett minne dyker upp, inte så mycket för min fars jämna årsdag, utan som kontrast till hur ?folkrörelsemän? (antalet höljt i dunkel) skor sig på medlemmarnas bekostnad.
Min far blev i början av 1950-talet utsedd till ombud vid KF:s kongress i Stockholm. Hos affärschefen Arthur Ekberg fick han kvittera ut dagtraktamenten och hotellkostnad (förbeställt rum).
? Men du skall ju ha betalt för järnvägsbiljetten, sa Ekberg.
? Nej, sa pappa. Resan kostar mig inget. Jag har ju fribiljett.
? Den ingår som förmån i din tjänst vid järnvägen och det skall inte Konsum tjäna på, sa Ekberg bestämt, ringde upp station för att fråga efter biljettpriset och lade den summan till de två övriga posterna.
Det låter som en saga men den är verkligen sann. Vittne finns: nämligen den närvarande sonen.