När sångrösten förändras
Det här är en insändare. Åsikterna i texten är skribentens egna.
Varför vill då en person som älskar sång och musik sluta med denna viktiga elixir?
Jo, man är rädd att ens röst ska ändras, vilket den naturligtvis också gör, och sticka ut.
I slutet av 50-talet, med 14-årig späd röst som alltid fick sjunga Hosianna i skolan upplevde jag med fasa hur mina fyra fastrar lyckades förstöra nöjet för de flesta i kyrkokören. De hade alla gälla, vassa och skrikiga stämmor, som överröstade allt och alla. Inte ens kyrkorgeln hörde man. Mamma däremot hade en mjuk och klar altröst, hur hon nu kunde höras. Den fina altrösten finns fortfarande intakt, trots att hon är 85, så det behöver ju inte bli fastrarnas arv som tar över.
Det förväntades att brorsdottern skull "bli något" inom musiken. Med sånt påbrå! "Alla" sjöng och spelade diverse instrument. Dessutom var morfar riksspelman så därifrån fanns väl också en del förhoppningar på den stackars ungen.
Fiollektionerna, puh, gick väl bra till en början, då hon snabbt lärde sig läxan utantill. Värre sedan när de konstiga prickarna skulle tala om var man satte de små fingrarna.
Hon blev aldrig något, den lilla flickan med supermusikaliskt påbrå. Fick inte ärva morfars fiol då hon inte för sitt liv kunde lära sig läsa noter. Trots många år i körer, samt försök att spela andra instrument, har hon fortfarande inte riktigt fattat hur man tyder de små otäcka prickarna. Fast hon är ganska lättlärd, kör på gehör och har ett okuvligt och brinnande intresse för sång och musik. Ger inte upp i första taget, vill alltid försöka åtminstone.
Men, Gud hjälpe mig, vill jag tro, att jag slipper en utstickande "fasterröst"!