INSÄNDARE: "Nu har det gått fem veckor utan förändring av smärtläget"

Det började för cirka fem veckor sedan då min hustru plötsligt en morgon fick fruktansvärt ont i höften. Smärtan strålade ner i vänster ben och fortsatte ända ner till fotleden. Efter ett par dagar med självmedicinering av Diklofenak och Panodil blev dock smärtan för svår att hantera, varefter vi ringde vårdcentralen. Efter besök på denna vårdinrättning beslöts av läkaren att hustrun skulle fortsätta med att medicinera, nu med starkare värktabletter kombinerat med vila och sjukgymnastik, för detta var "troligtvis" inget annat än ischias enligt de professionella.Efter två och en halv vecka av olidliga smärtor då hustrun endast sov under några sporadiska timmar varje natt, bestämdes att vi skulle uppsöka akuten på Västerviks sjukhus.Sagt och gjort. Vi åkte ner till akuten men fick kalla handen - som svar fick vi att detta var ett fall för primärvården. Visst hade vi fått stanna och vänta på vår tid men vi var ju inte direkt högprioriterade. På akuten prioriteras endast olycksfall, så mellan tummen och pekfingret hade vi alltså kunnat säga att frugan ramlat och slagit sig och vi hade kommit in direkt, olidlig smärta är alltså inget akut sjukdomsläge enligt sjukvården. Hänvisningen var alltså primärvården och ännu mer väntan. Nu har det gått fem veckor och smärtorna har inte avtagit, 3 läkare har konsulterats men ännu har inget hänt. Det verkar mest som löpande band-principen, mer värktabletter bara.Som tur är går jag på kurs just nu och kan vara hemma mycket och serva hustrun med de flesta husliga bestyr. Men till jul börjar jag jobba heltid igen, vilket innebär många arbetsdagar som är från 8.00 till 20.00. Hur gör vi då?Nu är jag innerligt trött på sjukvården. En klok tanke kanske vore att ta in hustrun för röntgen för att bortse från alla fel än ischias. Men det tycks vänta på sig. Dessutom väntar en del varsel och besparingar inom landstinget, ska man beställa tid ett år i förväg då, ifall man skulle få ont?Nu har det som sagt gått fem veckor utan direkt förändring av smärtläget. Och då kommer min tanke osökt in på kriminalvården som våra eminenta beslutfattare i regeringen har bestämt ska ta hand om vissa psykiskt sjuka, som istället för vård nu ska ha fängelse. Hur tänker de som bestämmer egentligen? Om de nu tänker över huvud taget? När inte ens sjukvården kan ta hand om sjuka, hur i hel - te ska då kriminalvårdare utan psykiatrisk utbildningen kunna ta hand om en psykiskt sjuk?

Insändare: "Nu har det gått fem veckor utan förändring av smärtläget"