Det här är en insändare. Åsikterna i texten är skribentens egna.
I en märklig insändare i Västerviks-Tidningen den 18 februari gör två framträdande miljöpartister ett påhopp på Maud Olofsson för att i regionfrågan leva långt ifrån verkligheten. De gör det vanliga misstaget i denna debatt och hävdar att det handlar om gränserna, inget kunde vara mer fel. Det handlar istället om skapa bättre politiska verktyg för att utveckla välfärden och våra samhällen och demokratisera ett antal frågor som idag sköts på statlig nivå och av statliga myndigheter. Låt mig ta några exempel: Kollektivtrafiken är en oerhört viktig faktor för att öka möjligheten för människor att söka och finna arbete. Den som bor i Västervik vet att det är så. De senaste åren har vi haft en mycket stor dragkamp kring hur kollektivtrafiken i norra länet ska utvecklas och hur det ska betalas mellan Östergötland och Kalmar län. Detta uppstår därför att det inte finns ett sammanhållet ansvar som ser till den helhet som människor lever med. Med en regionbildning med ett samlat ansvar för kollektivtrafiken hade dessa frågor varit mycket enklare att hantera. Infrastrukturen är ett annat område där vi nu för att för minska effekterna av för små regioner har skapat stora arbetsgrupper där man möts mellan länen. Det kan ju låta bra, men effekten är att det finns inget sammanhållet ansvar vad som ska komma ut och sammanhållen prioritering. Var och en åker sedan hem till sitt och gör prioriteringar. Det betyder att vi inom vårt närområde kommer att fortsätta ha en dragkamp om infrastrukturen mellan oss istället för en gemensam prioritering mot statsmakten. Sjukvården är alltmer specialiserad. Och vill vi erbjuda högspecialiserad vård rimligt nära våra medborgare måste vi skapa regioner som kan bidra till ett underlag för ett universitetssjukhus i vårt fall Linköping. Om inte det underlaget kan säkerställas kan vi aldrig erbjuda medborgarna en tillräckligt kvalitativ vård. Det var tre exempel på områden där en demokratisering och större regioner kan bidra till en välfärdsutveckling i vår del av landet. Det kan också konstateras att i de två områden där man arbetat med större regionbildning, Skåne och Västra Götaland, så är det mycket tydligt att man har haft en helt annan egen kraft till utveckling och kunnat ställa krav på staten. Regionombildningen är en politisk process för att skärpa de politiska verktygen, rätt genomförd ökar den dessutom den demokratiska legitimiteten för ett antal frågor som idag inte prövas alls i en demokratisk process. Därför är det märkligt att två miljöpartister så försvarar statliga institutioner att man uppenbarligen förlorat känslan för en möjlig demokratisering. Det kallar jag att ha förlorat kontakten med verkligheten.
