Det här är en insändare. Åsikterna i texten är skribentens egna.
Svar till I Svensson 17/11 rörande "Våld från våldsfilmer".Jag föddes på mitten av 80-talet, och har sedan barndomen tittat (och smygtittat) på hundratals och åter hundratals våldsfilmer. Majoriteten av dessa filmer - vars inspelningsår mestadels är från 70-talet (då våldsfilmer var som våldsammast, och bäst) - hade starka och inte minst realistiska inslag av tortyr, våldtäkt och kannibalism. Dessutom hade jag de hårdkokta och ytterst våldsamma actionrullarna med allt vad det innebar till mitt förfogande... Ändå har jag varken mobbat eller spöat upp någon.Sedan mitten av 90-talet har jag även spelat mängder av våldsamma datorspel. Många av dessa spel blev på grund av de påtagliga våldsinslagen oerhört uppmärksammade i media, och skapade därför en livlig debatt - blir man våldsam av våldsspel, eller inte? År av forskning visar att man inte alls behöver bli våldsbenägen av spel, utan det handlar om andra faktorer som "felaktig" uppfostran eller psykiska störningar. Däremot visar forskning att man som långvarig våldsspelare (naturligtvis) blir mer eller mindre avtrubbad - dock inte likgiltig - gentemot vardagsvåldet; man blir mindre känslig och mindre upprörd när man bevittnar våld av olika slag, som dramatiska nyhetsinslag eller bilder tagna ur krig. Men är det egentligen en nackdel?Spelindustrin har haft en minst sagt imponerande utveckling de senaste tio åren genom att göra spelen så interaktiva och realistiska som möjligt. Spelen bidrar med många fördelar, såsom ökad koordinationsförmåga, problemlösning och språkkunskaper. Samtidigt har våldet i spelen blivit mer påfallande, och debatten pågår fortfarande... Ändå har jag varken mobbat eller spöat upp någon.Det är föga sannolikt att våldsfilmerna och våldsspelen är orsak till vardagsvåldet. Det är såna som du, Svensson, vars obefogade, fördomsfulla och förhastade motiveringar fläckar ner dessa media. Jag är övertygad om att en stabil och kärleksfull barndom är huvudnyckeln för att bli en "harmlös" Svensson. Har man den förutsättningen, kan man uppleva mängder av fiktivt våld utan att bli "våldsbenägen". Sedan finns det som sagt andra nycklar; nycklar som kan vara svåra att öppna redan från födseln.Och, för att "besvara" din fråga, varför tittar vi på våldsfilmer? Varför tycker vi mord är spännande? Varför ser vi våld som underhållning? Människans destruktiva behov, kalla det "morbid fascination". Döden skrämmer liksom fascinerar oss, därför vill vi indirekt på säkert avstånd ta del av den.
