Ökad press på psykvården
Det här är en insändare. Åsikterna i texten är skribentens egna.
Din insändare gjorde mig mycket ont att läsa. Jag drabbades av utbrändhet och depression när jag miste mitt arbete som undersköterska och lyckades bli inlagd på sjukhuset för tio år sedan. Hade detta skett i dag hade jag aldrig blivit intagen. Jag hade turen 1994 att få vård i hela fem veckor.
Efter mina år inom sjukvården har jag lärt mig ett och annat. Psykvården och åldringsvården har inte så hög status. Samma sak gäller patienter som drabbas av stroke. Andra sjukdomar, till exempel hjärtsjukdomar, har högre prioritet. På dessa sjukdomar och andra sjukdomar inom medicin och kirurgi forskas det intensivt. Varför människor begår självmord är inte lika intressant.
Jag har arbetat inom psykvård, akutvård och åldringsvård. När jag gick min utbildning 1986-87 läste vi en hel del psykiatri andra årskursen och jag kommer ihåg att vi läste bland annat om diagnosen borderline, som på den tiden var klassad som gränspsykos. På senare år när man studerat yngre läroböcker så vet man inte om denna diagnos är riktigt vedertagen eller inte.
Tisdagen den 25 januari ges en föreläsning och diskussion om psykvården på Ludvigsborgsskolan. Den lär säkerligen bli mycket välbesökt.
Som det alltid har varit, så vill en läkare ha en diagnos han kan ?ta? på, likaså alla som har ett handikapp som inte syns som har handikapptillstånd för bil. Hur många gånger blir inte den personen utpekad av förbigående. Man måste antingen sitta i rullstol eller gå på kryckor. Men det finns faktiskt även psykiska handikapp.
Tyvärr i vårt högre uppskruvade samhälle och arbetslöshet ökar pressen på psykvården och de som behöver hjälp har ingenting att hämta, främst tänker jag på psykakuten. Där blir man i regel som du säger, utkastad! Man blir faktiskt vänligare behandlad av jourhavande präst (via telefon) än personalen på psykakuten. Pröva det!