Det här är en insändare. Åsikterna i texten är skribentens egna.
Enligt Respons årsbok ska Västerviks kommun ha den högsta utflyttningen per år av alla kommuner i Sverige, runt 500 utflyttare per år. Jag är inte förvånad, för Västervik är definitivt ingen framtidsstad. Vad menar jag då med det påståendet? Jag tänker inte i första hand på antalet arbetstillfällen eller nyföretagande och entreprenörsanda. För dem som bott hela sitt liv i Västerviks kommun och är invanda med mentaliteten kanske det är svårt att se det, men om man som jag, har flyttat runt lite i landet och blivit varse hur olika människor kan vara beroende på var man bor, så kan man snabbt dra slutsatsen att Västerviksborna har en alldeles speciell mentalitet. Och med speciell menar jag inte på ett positivt sätt. I Västervik är det nämligen lite tabu att vara intelligent eller intellektuell och slänga sig med lite svårare ord. Jag vet inte riktigt vad det beror på, men många västervikare har ett slags jantelagstänk som säger dem att det är "ärligare" att vara spontan och fåordig än att vara intellektuell och/eller pratsam. Det finns en sorts fientlighet mot intellektuella som är svår att ta på. Man tror på något sätt att den som är socialt smart och kan prata för sig är en intrigmakare eller hycklare, att han eller hon har oärliga avsikter. Och har man den inställningen med sig i bagaget om man söker arbete på annan ort så har man inte så mycket att vinna, speciellt i dag när social kompetens värderas högt på arbetsmarknaden.Jag är därför ganska övertygad, eller mycket övertygad om att Västervikarnas (observera att jag nu här inte drar alla över en kam, det finns naturligtvtis intelligenta Västerviksbor också) mentalitet ligger dem i fatet. Den går väl an om man har valt att stanna i Västervik och aldrig vidga sina vyer genom att flytta till någon annan ort utanför kommunen, men jag märkte direkt när jag flyttade till ny ort att det var helt andra sociala spelregler och koder som gällde på den nya orten än de som jag varit van vid i Västervik. På den nya orten var det tvärtom påbjudet att prata mycket och kunna föra intellektuella konversationer, och de förstod inte alls den spontana men fåordiga jargong som jag av gammal vana slängde mig med i början, de tyckte väl att den var lite märklig eller ja... omogen.Summa summarum kan jag säga att jag saknar inte den där dragiga hålan på östkusten. Bättre upp finns nästan vart som helst.
