Paparazzi -journalistik
Det här är en insändare. Åsikterna i texten är skribentens egna.
Varje dag måste man konfronteras med dessa jagade åsiktsmaskiner i rutan. Ena dagen ska Leijonborg deklarera vad regeringen borde ha gjort, medan Maud Olofsson, lite sexigt utsträckt i gröngräset, förklarar vad EU skulle kunna göra.
Andra dagar måste Göran Persson, inför 50 fotografer, ge sin förutsägbara kommentar om någon struntsak innan han förväntas hålla med journalisterna om vad Marita Ulvskog inte borde ha sagt.
Lars Ohly fångas in i en korridor för en viktig analys av förmiddagens låga opinionssiffror, medan Reinfeldt försöker dölja sin stolthet, när svärmande journalister för trettiotolfte gången vill veta vem som blir ny statsminister i en eventuell borgerlig regering...
Ja, så där håller det på. Vecka ut och vecka in. Oavsett om det är två år eller två månader till nästa val. Hur intressant är det här egentligen? Vem bryr sig?
Folk tror väl snart att det är så här en nyhetssändning ska vara. Politikerna har blivit en form av konsistensgivare i nyhetsredaktionernas innehållslösa soppa. Hela året är snart en enda lång Almedalsvecka, där journalister och politiker i någon slags symbios har utvecklat denna mediala mögelsvamp, som tv nu låter växa fritt i rutan.