Politiker i utanförskap
Det här är en insändare. Åsikterna i texten är skribentens egna.
På känt politikermaner så svarar inte Anders Åkesson på mina frågor utan levererar bara en massa tomma ord.
Det är ju självklart att den totala summan för avdragen för låg- och medelinkomsttagare blir störst. Den stora merparten av befolkningen finns ju där. Det är ju en allt mer krympande del som förser sig. Detta hjälper ju inte städare A som inte får sitt jobbavdrag (450 kronor) att räcka till försämringarna. Höjd a-kasseavgift, slopad avdragsrätt, höjd egenavgift innan reseavdrag, skatt på hyrdator med mera. Jag tycker ju att denna enkla matte borde alliansens politiker klara av. Så har vi en politisk sanning om minskningen av a-kassan från 730 kronor till 680 kronor. Det kallar Anders Åkesson att de inte höjer den. Sanningen är ju att höjningen gjordes redan 2002, så nu sänker ni den.
Du skriver att det skall löna sig att arbeta. Självklart är det så, men måste det löna sig så lite? Målet med det här är ju att tvinga folk att ta jobb till ännu lägre löner, eller hur? Lite ärlighet skulle inte skada.
Ni inom alliansen använder ordet utanförskap väldigt mycket. Jag tycker att om det är någon som befinner sig i ett utanförskap så är det ni politiker som inte har den minsta förmåga att sätta er in i vanligt folks liv.
Hur många kan åka taxi till arbetet på arbetsgivarens bekostnad flera hundra gånger på ett år?
Jag såg också att merparten av de riksdagsmän som lämnade riksdagen 2002 fortfarande lever på bidrag därifrån.
Nu verkar det även som om man bara upprepar en sak tillräckligt många gånger så skall det bli en sanning av den. Sven-Otto Littorin drar ju samma harang i torsdagstidningen.
Hörde på nyheterna att svenska företag skatteplanerar bort cirka 10 miljarder om året via skatteparadis. Det skall bli kul att se om Littorin är lika snabb att stoppa detta som han var med stoppa möjligheten att betala in hela nästa års fackavgift före årsskiftet.