Raka spåret till Linköping
Det här är en insändare. Åsikterna i texten är skribentens egna.
Synen på den framtida järnvägstrafiken i länet har formats inom ramen för utredningen om den så kallade Östersjöbanan som Regionförbundet i Kalmar län och Banverket lät göra 2002. I begreppet Östersjöbanan ingår bland annat Tjustbanan och Stångådalsbanan. Utredningen om Östersjöbanan visar tydligt den stora utvecklingspotential som finns i Kalmar län förutsatt att såväl järnvägens infrastruktur som fordonen som trafikerar järnvägen får bättre kapacitet och prestanda. Speciellt stor utvecklingspotential kan observeras mellan Västervik-Linköping, Hultsfred/Vimmerby-Linköping och i triangeln Kalmar-Växjö-Karlskrona.
Regeringen hade utredningen om Östersjöbanan som grund när man fattade de för Västervik mycket viktiga besluten om Tjustbanan, dels om utredning och upprustning av sträckan Linköping-Åtvidaberg, dels om utredning av den resterande delen Västervik-Åtvidaberg. Det är statens roll, genom Banverket, att underhålla och investera i järnvägsinfrastrukturen och vi gläder oss åt de initiativ staten hittills tagit i frågan. Det är dock mycket väsentligt att statens satsning inte stannar vid dessa två positiva beslut. För att få ut de fulla samhällsekonomiska effekterna krävs en helhetssyn baserad på långsiktighet. De här besluten måste därför följas av andra i linje med utredningen om Östersjöbanan, inkluderande såväl pengar till att bygga nytt som att utreda åtgärder på de andra sträckorna i regionen.
I dag ligger ansvaret för att det finns moderna tåg som kan trafikera till exempel Tjustbanan på den regionala nivå. Landstinget i Kalmar län har ansvaret när det gäller finansieringen av tågtrafiken och i andra, mer strategiska och övergripande frågor, agerar Regionförbundet i Kalmar län på landstingets uppdrag. De förtroendevalda i Kalmar läns landsting är därför de som beslutar, i Tjust- och Stångådalsbanans fall gemensamt med sina kollegor i det angränsande Östergötland, om de moderna tåg som ska trafikera vår del av det framtida järnvägssystemet.
Kanske hade det varit tydligare och mindre "snurrigt" med det gamla SJ som enda huvudman och beslutsfattare, men sannolikt också svårare att få gehör för regionala hänsyn. Fler parter innebär att vi i dag har en annorlunda struktur och att "raka spåret till Linköping" därför går via Kalmar, Borlänge och Stockholm vad gäller besluten.