Det här är en insändare. Åsikterna i texten är skribentens egna.
Jag och mina kollegor - sångare, musiker, dirigent, musikledare och regissörer är djupt sårade och fruktansvärt besvikna på att ingen recension publicerats från våra två operakonserter i Ukna respektive Gamleby kyrka. De har gått av stapeln med ett halvårs mellanrum. Efter den första konserten begravde vi vår besvikelse på något sätt. Men då det upprepas en andra gång så har vi drabbats tvåfallt. Vi har en tagg i hjärtat som kan leda till att vi aldrig mer kommer att medverka i något så stort frivilligt och roligt arbete. Kan ni inte begripa att det är en bekräftelse på att man gjort ett jättearbete att bli recenserade? Jag som spelat amatörteater och säkert alla andra tror inte för en minut att en recension bara innebär rosor! Men det är en bekräftelse. Kan ni inte förstå det? Vår kära och stora publik bär oss i besvikelsen - det skall ingen tro något annat om. Men även den letar dagarna efter en konsert efter en recension. Även de vill se vad som sägs om oss. De kanske vill ha bekräftelse på att det de tyckte var riktigt. På gott och ont. Det är faktiskt en förolämpning även mot dem, att inte skriva något med anledning av framträdandet.
