Under försommaren har statsminister Stefan Löfven uttryckt att ”statligt satta fattiglöner ska vi inte ha”. Han hänvisade till förslaget om ingångslöner för nyanlända, på runt 15 000 kronor brutto per månad, under en begränsad tid och med låg skatt.
En sådan inkomstnivå anses alltså oacceptabel.
Men när det gäller pensionerna så är det annorlunda. Snittpensionen i Sverige ligger på drygt 16 000 kronor brutto i månaden, dessutom betalar vi seniorer högre skatt än löntagare. Det betyder att nära hälften av landets två miljoner pensionärer lever på inkomstnivåer som det i andra sammanhang anses inte går att leva på.
Det pensionssystem som riksdag och regering står bakom har gjort att pensionerna de senaste 10 åren stått helt still räknat i dagens penningvärde, medan lönerna ökat med 20 procent.
Det räcker i flera fall inte ens med 40 års arbete för en vettig pension. De som arbetat heltid hela livet inom till exempel vård eller handel får ofta en pension på 14 000–15 000 kronor brutto per månad. Pensionen måste då stöttas upp av garantipension – ett grundskydd tänkt för dem som förvärvsarbetat kort tid eller inte alls. Efter många års arbete hamnar alltså många pensionärer på ungefär samma disponibla inkomst som en garantipensionär med bostadstillägg – som aldrig arbetat.
Grundproblemet är att pensionssystemet är underfinansierat och inte klarar av att betala ut pensioner som det går att leva på ens efter ett helt arbetsliv. Från SPF Seniorerna menar vi att hela systemet måste ses över.
Och vi undrar: Varför anser regeringspartierna att det är okey med ”statligt satta fattigpensioner” när det är så oacceptabelt med lägre ingångslöner för nyanlända?