Religionsfrihet - en anomali
Det här är en insändare. Åsikterna i texten är skribentens egna.
Varför skall det då behövas en speciell religionsfrihet, duger eller räcker inte den allt omfattande yttrande- och tankefriheten även för den som vill yttra sig i religiösa frågor?
Naturligtvis gör den det. Jag vill inte spekulera i hur resonemangen gick då de olika friheterna stadfästes, men helt uppenbart är att de tillkom i en tid då kyrkans makt var så stor att ingen ville sätta sig upp mot dem och de ville helt klart framstå i en exklusiv dager jämfört med andra grupper i samhället och så genomdrevs den onödiga paragrafen om religionsfrihet. Förekomsten av förföljelse av religiösa grupper har förekommit och kanske använts som argument, men helt i onödan, då ju sådan förföljelse mycket väl kan hanteras med användande av de vanliga reglerna som gäller för alla grupper.
Förekomsten av begreppet religionsfrihet kan synas oförargligt, men synar man det närmare i sömmarna finner man att så inte är fallet, det innebär ett godkännande av uppfattningen att de religiösa rörelserna på något sätt besitter en kvalitet som ger dem en särställning framför andra ideella sammanslutningar, exempelvis politiska. Dessutom indikerar det att kyrkornas idéinnehåll skulle vara så bräckligt att detta extra stöd skulle behövas. Och det är väl här knuten ligger.
De dominerande religionerna bygger sin existens på uppfattningen att vissa böcker - exempelvis Bibeln och Koranen - skulle vara tillkomna på något annat sätt än vilken annan bok som helst, och cirkelbevis används flitigt för att "bevisa" att så är fallet. Och med cirkelbevis kan inget annat än lögner "bevisas", så när tiden med hjälp av från dogmer rensad utbildning avslöjar denna livslögn, så raseras korthuset.
Kan man då inte bara låta det hela bero och låta tiden ha sin gång? Nej, jag tycker inte det. Vi har sett flera exempel på hur kyrkliga företrädare både här hemma och utomlands i religionsfrihetens namn missbrukar sin position och uttrycker sig på ett sätt som inte är acceptabelt, och sedan hänvisar till "att så står det i Bibeln". Med samma rätt kan man hänvisa till vilken annan bok som helst.
Det finns både bättre och sämre böcker, men ingen bör framhållas framför någon annan annat än för sitt innehålls skull och framförallt inte på grund av en oriktig ursprungsbeteckning. Och inser man denna fundamentala sanning så ser man snart att Bibeln knappast är någon så särdeles framträdande bok.
Böckerna om Nalle Puh är bättre om man letar efter en hållbar livsåskådning. De är framför allt inte så motsägelsefulla.