Risken att anställa och rätten till arbete
Det här är en insändare. Åsikterna i texten är skribentens egna.
I regel orkar nog ingen i längden att arbeta mer än 12 timmar per dygn (lördag/söndag ägnas åt att skriva fakturor, sköta bokföring etcetera) så vid den belastningen kommer tanken att anställa "hjälp". Situationen betyder, att den ene bara har fullt betalt för fyra timmar, alltså måste arbetsgivaren fortsätta att arbeta mer än "sina" åtta timmar - först när arbetsmängden räcker till för att båda skall ha fullt arbete (minst) åtta timmar var, får företaget in mer pengar än före anställningen, vilket förstås är avsikten!
Den anställde skall naturligtvis utföra arbetsuppgiften kvalitetsmässigt lika bra som företagaren vant sina kunder vid, och lika snabbt och på den av företaget utlovade tiden.
Vem som anställs blir enorm viktigt - även i bästa fall kan det ta lång tid innan anställningen ekonomiskt "går ihop" eller hjälper företagaren att få en mer rimlig arbetstid.
Vad händer om och när den anställde blir sjuk eller sjukskriven?
Utlovat arbete kan nu inte utföras men kostnaden för företaget kvarstår. Kundernas förtroende för företaget rubbas och det kan på längre sikt bli allvarligt. Alternativet är att företagaren gör även den anställdes jobb (tillbaka på ruta ett före anställningen) med de kostnader som anställningen medför kvarstår och företagets intäkter blir därför lägre. En tillfällig vikarie är oftast ingen möjlig lösning, i varje fall inte ekonomiskt.
Med tanke på de risker som en företagare utsätter sig för genom att bli arbetsgivare, anser jag att den enda rätten till arbete som finns, är rätten att skapa sitt eget arbete - det är vad företagare, liten som stor, gör!
Den anställde, arbetstagaren, välkomnas att dela en arbetsgemenskap (men tvingas inte) men den ekonomiska risken är ensidigt lagd på arbetsgivaren.