INSÄNDARE: Samhällets dåliga bemötande

När jag ligger här inlåst i cellen för natten, funderar jag över varför jag föddes, överhuvudtaget. Med största sannolikhet inte till den lille knatten, snälle, söte, rare, som det var tänkt från början.Endast mor min vet svaret men tyvärr, kan jag inte fråga henne för hon gick bort i cancer 1982. Men det är inte mina föräldrars fel att jag är den jag är i dag. Nej, det är myndigheterna som fostrat mig sedan sju års ålder med sina olika institutioner, barnhem, fosterhem, anstalter med mera. Det har pågått i 50 år nu och är tydligen inte ett avslutat kapitel ännu.Jag svettas och blir spyfärdig bara jag tänker på hur illa samhället bemött och förtryckt barnhemsungar och andra i det de kallar (det nedre skiktet), rännstenen. Gatans barn.Fostrat dem till ett levande helvete i skuggsidan med kriminalitet, missbruk, våld, och så vidare. På äldre dagar ifrågasätter dem. Varför man ej kan leva ett så kallat normalt liv i samhället. Då kan man ju undra hur fan man skall kunna leva något som man aldrig fått lära sig (hur det fungerar där ute i samhället). Inte för att min IQ är till det bättre, men deras tänkande och agerande kan man verkligen ifrågasätta. De vill att vi skall sätta oss in i deras agerande med mera. Hur vore det om de kunde göra det samma mot oss i stället för att döma, se ner på oss med hjälp av en akt papper. Hur mycket har de inte krossat och förstört i våra liv?Det kanske är det de kallar för återanpassning? Vad vet jag. Man är glad för varje timme, minut man får vara utanför murarna.

Insändare: Samhällets dåliga bemötande