Satsning på seniorboende görs av ekonomiska skäl
Det här är en insändare. Åsikterna i texten är skribentens egna.
Kvarboendeprincipen har sedan 1950-talet varit vägledande i svensk äldreomsorg. Den innebär att de pensionärer som så vill, vid behov med massiva insatser av hemtjänst och sjukvård, kan bo kvar hemma i sitt ordinära boende livet ut. Detta är vad de flesta vill. Dock inte alla. Nackdelarna är ofta isolering och lång väntan på larmade vårdinsatser (framkörningstider).
Särskilt boende (SÄBO) är ett samlingsbegrepp för sjukhem, ålderdomshem, servicehus och olika gruppboenden. Dessa boenden kännetecknas av att de boende där dygnet runt kan erhålla de tjänster som krävs för att de skall känna sig trygga. Det skall finnas tillgång till personal dygnet runt som kan bedöma behovet av medicinsk och social vård och som kan ge sådan vård utan dröjsmål. Gemenskap med andra människor ordnas för dem som vill genom gemensamhetsutrymmen som restaurang, hobbyrum, bibliotek, rehabutrymmen etcetera. Ingen annan boendeform kan i dag ge denna sociala och vårdsmässiga trygghet.
Tyvärr har en alltmera restriktiv biståndsbedömning inom kommunerna inneburit att nästan enbart dementa, rullstolsburna/multisjuka får ett särskilt boende beviljat i dag.
Seniorboende framförs som ett likvärdigt alternativ till det lagreglerade "SÄBO", och betecknas som vanliga bostäder för äldre och förmedlas utan bistånds- eller behovsbedömning. Upplåtelseformen i seniorboende är ofta bostadsrätt och erfarenhetsmässigt är bostadsrättsföreningarnas optimala storlek 25-45 lägenheter som ger underlag för aktivitets- och gemenskapsutrymmen. På grund av ökande byggkostnader för nya seniorboenden i konkurrens med betydligt billigare boenden i det äldre bostadsbeståndet är efterfrågan i dag oklar.
Seniorboendet i Sverige motsvarar en tredjedels procent av det totala bostadsbeståndet och knappt en procent av de bostäder där det bor "seniorer". Seniorbostäder saknar den grundläggande och obetalbara trygghet som en dygnet runt-bemanning innebär. Gemensamhetsutrymmen som är standard i "SÄBO" kostar extra och höjer en hög grundhyra ytterligare.
I de pensionärs- och anhörigkretsar där jag som förtroendevald PRO-ansvarig för inflytandefrågor i Kalmar län rör mig hörs sällan eller aldrig några krav på flera seniorboenden. Att "mellanlanda" i ett dyrt seniorboende innan man får ett "SÄBO" lockar inte många. Man vet vad en extra flytt på gamla dar innebär praktiskt och ekonomiskt.
I våra kretsar efterfrågas i stället stora enrummare med kompaktkök och rymliga och därmed personalvänliga hygienutrymmen. Lätt nåbara gemensamhetskök där frukost, eftermiddagskaffe och kvällsmål kan intas gemensamt i smågrupper kompletterar.
Varför har då seniorbostäder plötsligt hamnat i rampljuset? I så många kommuner med skiftande politisk styrning? Och varför omvandlas i många fall väl fungerande "SÄBO" till seniorboenden drivna av hyresbolag? Svaret är tyvärr enkelt. Det är ekonomiskt fördelaktigt för kommunerna. Man slipper sjukvårdskostnaderna, de lämpas över på landstingen. Man slipper dryga kostnader för dygnet runt-bemanning, den krävs inte i ett seniorboende. Man slipper dryga underhålls- och driftskostnader, dessa övertas av hyresbolagen som måste höja hyrorna ytterligare. Vem tjänar på detta?
Ja, inte är det de som har - eller i framtiden behöver - ett "SÄBO". De kommer att få betydligt sämre trygghet och service, dessutom till ökade kostnader. Ännu mindre antal "SÄBO" att fördela. Vi behöver fler "SÄBO", inte färre. PRO kommer att i de kommunala pensionärsråden att kämpa hårt för detta.