Sjuk men väl vårdad på Cypern
Det här är en insändare. Åsikterna i texten är skribentens egna.
Jag kom starkt förkyld ner till hotellets reception på söndag förmiddag och sa: Det här går inte, jag måste in på sjukhus. Receptionisten sa: Ta en taxi, säg att ni ska till dr Eliah, vi ringer och förbereder honom.
Taxichauffören visste adressen, men döm om vår förvåning (min fru följde förstås med) - där vid vägkanten stod två manliga läkare plus två sköterskor med en rullstol och väntade, snabbt upp till ett enkelrum där dr Eliah frågade ut mig medan hans kollega förberedde röntgen. Därefter fick jag direkt medicin intravenöst (antibiotika). Efter röntgen talade dr Eliah om att han ville kontrollera mitt hjärta, och si - det dröjde inte länge innan hon dök upp, den kvinnliga kardiologen som kom i sin fina söndagsklädsel med ett stort vänligt leende.
Hon tog ekg, lyssnade och visade omtanke vid vart och ett besök under måndagen och tisdagen. Jag hade svårt att andas, det gjorde förskräckligt ont i lungorna när jag hostade eftersom jag fått vätska i dem och tyvärr skulle antibiotiken inte få full effekt förrän efter två dygn. Måndag kväll säger dr Eliah att han vill ha bättre bilder av lungorna, tar sin mobiltelefon, vankar av och an i korridoren medan han beställer datortomografi - nu genast.
En dryg timme senare var jag skiktröntgad, hade fått veta att den medföljande sköterskan talade sju (7) språk och att antibiotikan börjat verka, det var inte så mycket vätska längre.
Tisdag eftermiddag åkte jag tillbaka till vårt hotell efter att på dr Eliahs trånga pappersöversvämmade kontor ha fyllt i blanketter med nödiga uppgifter om vem jag var.
Det gick alltså bra, jag fick verkligen snabb och adekvat hjälp på ett professionellt sätt, men framförallt, dessa människor visade att de ville mig väl. Deras sjukhus hade små salar, det var si och så med målning och stativ och järnsängar visade rostangrepp här och var, men det var rent och alla talade skaplig engelska och visste vad man skulle göra.
Jag fick med mig recept, medicin, dr Eliahs handskrivna diagnos samt ett stor kuvert med röntgenbilder och förmaning att ta kontakt med min svenska läkare vid hemkomsten.
Det gjorde jag och utlovades samtal och röntgenkontroll inom cirka tre (3) veckor.
I dag när jag skriver det här har det gått sex (6) veckor och mina fyra (misslyckade) försök att nå honom känns som en bekräftelse på att nu är jag hemma igen i den svenska vården där man måste vara frisk för att orka tjata till sig behandling.
Svensk vård har fina lokaler, i regel väl underhållna, korridorer är breda, det finns väntrum (just det) och apparaterna blänker och det är gott om elektronik men var finns värmen som det fanns så mycket av på Cypern, inte bara utomhus utan inom vården på St Raphael Clinic.
Kanske får en sjuk turist i Sverige lika vänligt bemötande (jag hoppas det) och jag skall naturligtvis inte dra för långtgående slutsatser av min korta kontakt med sjukvården på Cypern. Men episoden blev ett roligt minne och jag njöt "Mr Jan, jag har tittat i din journal, och vet du (med stora ögon och varm handkram) jag är född på samma dag som du." "Nej, men du kan inte vara så gammal, du ser mycket yngre ut".
På St Raphael Clinic var sköterskorna feminina - inte feminister.