Sjukvården i Västervik
Det här är en insändare. Åsikterna i texten är skribentens egna.
Moderaterna drev denna fråga i förra valrörelsen, dock utan framgång. Vis av skadan oroar man inte väljarna i detta val om sjukhuset skall privatiseras.
Landstingspolitikern Tomas Markljung (v) frågade folkpartiet vid landstingets junimöte om sjukhuset i Västervik skulle säljas ut. Lars Hamrin svarade: "För närvarande för vi inte den diskussionen överhuvud taget. Nu ligger bollen hos Västerviks kommun om det skall bli någon förändring."
Hög tid att kommunalrådet Harald Hjalmarsson (m) ger väljarna ett ärligt svar i denna fråga. Eller väljer Hjalmarsson att sätta bollen i rullning efter valet?
Prioritering gäller i såväl sjukvård som äldrevård. En ärlig neurolog vid länssjukhuset i Kalmar fick frågan om gamla gubbar var något att satsa på? Svaret var nej.
Själv har jag tidigare fått en årlig kallelse till neurolog, men ej de senaste åren. Troligen är jag för gammal. Vårdcentralerna erbjuder omgående tid till läkare, men krävs vidare hjälp är det än det ena och än det andra som fördröjer adekvat vård. Jag tror inte det beror på någon ovilja från läkarhåll, men troligen är man ibland tvingad att prioritera.
Vägverkets "automatiska telefonsvarare" är inte längre ett skämt. Till vissa vårdinrättningar gäller det att trycka ett för---, två för --- och så vidare. Du är nummer 57 i kön, vi tar emot ditt samtal så fort vi kan. Systemet har "dörrvakter" som har till uppgift att försöka sortera bort samtal, särskilt i en semesterkommun som Västervik. Förr var telefonen en trygghet för många att få mänsklig kontakt inom vård och omsorg.
Distriktsjuksköterskans hembesök är ett minne blott. Nu tvingas många vårdbehövande fara som en skottspole mellan hemmet och en vårdinrättning.
Vår offentliga sjukvård är inte dålig, men bra kan bli bättre. Hoppas att vi slipper privatisering av sjukhus. Fungerande sjukvård och omsorg är minst lika viktigt för vårdpersonal och mer resurser förhindrar stress och frustration.