Som att ha cancer i själen
Det här är en insändare. Åsikterna i texten är skribentens egna.
Om jag hade fått reda på tidigt att jag har en personlighetsstörning så hade det kunnat bespara mig mycket smärta och lidande. Jag har också hört att man inte vill sätta diagnosen borderline på mig eftersom jag är så ung. Men varför är det så farligt? Det kan aldrig vara negativt, snarare tvärt om. Tänk att äntligen känna vem man är, äntligen förstå sig själv, äntligen kan andra förstå mig bättre, äntligen får man en förklaring till saker och ting och till sitt beteende. Men är jag för ung för att få känna sånt? Är jag för ung för att få ?smärtlindring??
Går man till en läkare som har upptäckt att man har cancer så säger inte läkaren:
? Du har cancer men jag sätter ingen diagnos på dig för du är för ung. Varför ska man då säga så när det gäller psykiska diagnoser? En del har frågat mig om jag vill ha en diagnos. Vadå vill ha? Det är ingenting man väljer. Man väljer inte om man ska ha diabetes, cancer eller någon annan sjukdom. Lika lite väljer jag om jag ska ha borderline. Precis som fysiska diagnoser och sjukdomar så uppkommer även psykiska sjukdomar av en orsak, det är inget val man gör.
Likaså får jag ofta frågan om det är viktigt för mig att få en diagnos. Om jag nu har borderline/personlighetsstörning så är det väl klart att det är viktigt att få reda på det, precis lika viktigt som när man har vilken annan sjukdom som helst. Får man reda på vad som orsakar ens beteende så är det lättare att både medicinera och hantera.
En dag gick jag till psykakuten för att få hjälp. Jag mådde fruktansvärt dåligt och bad om att bli inlagd en natt eftersom jag hade en tid hos min kurator redan dagen efter och att jag då antagligen skulle kunna få hjälp. Till svar fick jag att det var helt onödigt eftersom det skulle innebära väldigt mycket jobb för dom, pappersjobb som det uttrycktes. Jag fick också höra att man bara blir inlagd om man är i en krissituation vilket jag vet inte är sant.
Jag var inlagd tre gånger förra året och en av dom gångerna var jag i en krissituation. I normala fall är jag ingen sån som ber om att få bli inlagd. Jag har aldrig förut bett om det själv utan jag har istället valt det självdestruktiva sättet. När jag nu för en gångs skull försökte ändra på det så blev jag i stort sett utkastad därifrån.
I februari förra året kom jag till akuten i väldigt dåligt skick med fruktansvärd magvärk och kräktes både inne i väntrummet på akuten och i flera påsar. Den gången blev jag inlagd på kirurgen, att skicka hem mig var inget alternativ. Om jag jämför den fysiska smärtan med den psykiska smärtan jag kände nu så var smärtan nästan densamma men jag blev mycket sämre behandlad på psykakuten än på akuten. Natten efter att jag sökt upp psykakuten hade jag så mycket ångest att jag låg hemma och kräktes och jag har även minnesluckor från den natten. Det hade kunnat undvikas om jag hade blivit tagen på allvar. Är det konstigt om man väljer att återgå till det självdestruktiva? Att må dåligt psykiskt är som att ha cancer i själen.