Som en Kafka-roman
Det här är en insändare. Åsikterna i texten är skribentens egna.
Tydligen hade det framförts klagomål om att det spelades hög musik från vår bil, för strax efter att jag anlänt dök ett tiotal ordningsvakter upp. Jag höll mig i skymundan och fick skräckslagen se hur vakterna omhändertog två av mina vänner som råkade komma i deras väg. När vakterna började genomsöka vår bil gick jag fram och frågade varför, varvid jag fick frågan om det var min bil. Rädd för att bli omhändertagen så nekade jag till detta. Jag blev därpå omhändertagen även jag, eftersom jag "inte var incheckad". Mig veterligen så checkar bara en person i ett sällskap in på campingen, men detta räckte alltså för att gripa mig. Jag hade dessutom redogjort för vakterna i entrén att jag som ensam person tänkte besöka campingen.
Jag blev sedan förd till receptionen i ett såkallat "säkert transportgrepp", vilket innebär att man försöker bryta armen av vederbörande i axelhöjd. I polisens närvaro ändrades dock detta till en betydligt mildare behandling. När jag senare erkände att jag var ägare till bilen, blev tydligen detta ett mer attraktivt skäl till omhändertagandet, och de hänvisade frekvent till PL13, det vill säga "störande av allmän ordning" utan att förklara hur jag uppträtt störande. Ordningsvakterna påstod sedan framför polisen att jag hade gapat och skrikit och att de hade behövt brotta ner mig.
Att behöva bli utsatt för detta och framställas som en brottsling inför andra campinggäster var naturligtvis oerhört kränkande.
Väl på polisstationen så ville jag berätta min version av händelseförloppet. Oförmögna att lyssna bad istället polisen mig att skriva under ett protokoll, så att de skulle slippa gå till handgripligheter. Min underskrift var tydligen nödvändig, men betydde enligt utsago ingenting. Därefter fick jag sitta en dryg timma i arresten innan jag blev släppt. Enligt arrestchefen så var det enda sättet att gå vidare med detta en polisanmälan mot ordningsvakterna. Men att få en kopia på protokollet för att få reda på vilka vakter som omhändertagit mig nekades jag bestämt. Nu var man mer angelägen att bli av med mig. Smått chockad lämnade jag polisstationen.
Så här i efterhand undrar jag vart likheten inför lagen tog vägen. Hade händelserna fått samma utveckling om jag hade varit av det motsatta könet, eller tio år äldre? Jag tror knappast det. Under hela incidenten så fick jag aldrig chansen att förklara vilket absurt missförstånd det hela var. Ordningsvakter som är ivriga att visa sin auktoritet är knappast något nytt, men de här förklarade till och med för mig att de var två stycken och att ingen någonsin skulle tro på min version. I måndagens Västerviks-Tidningen benämndes jag och mina två kamrater i en notis som "uppträdde stökigt och hotade att ställa till bråk". Hur jag uppträtt stökigt och hotat ställa till bråk förblir dock ett mysterium.