Stackars lilla mörten!
Det här är en insändare. Åsikterna i texten är skribentens egna.
Det darrar i kastspöet när de små liven hugger på de vassa krokarna för att sedan gå ett grymt öde till mötes, först på bryggan och sedan befriad från huvud och inälvor hamna i den heta stekpannan. Mmm, rullad i ströbröd och lätt saltad, fylld med hackad persilja.
Sedan kommer den stackars lilla mörten, ungefär samtidigt som den stackars lilla abborren. Och eftersom jag har fyra fiskälskande katter därhemma så går de samma grymma öde till mötes som den stackars lilla strömmingen. Först av med huvudet, sedan uppsprättade hamnar de i kokande vatten medan mina små hustigrar förväntansfullt tittar på.
Men ibland övergår pirret i kastspöet i ett ordentligt hugg. Först tror man att det är bottennapp tills ett plaskande talar om att gäddan eller havsöringen har låtit lura sig av de blänkande små liven som aningslöst förväxlat kräklans krokar med något ätbart. Efter lirkande och dragkamp, ibland så man är nära att stå på näsan i plurret så landas äntligen besten i båt eller på land alltefter tillgång. Den tittar hjälplöst och spärrar upp gapet när jag höjer stenen och slår den i nacken för att sedan få huvudet avskuret från kroppen. Äta eller ätas! Sedan blir det fest hemma hos rovapan och hennes små hustigrar.
Vore det ärligt talat inte bättre om djurskyddsföreningen bevakade djurtransporterna och slakthusen lite bättre, istället för att ömma för den stackars lilla mörten? Vet ni om att grisen står på en högre nivå när det gäller rent mänsklig intelligens än våra hundar och katter? Se istället till att våra slaktdjur får en human hädanfärd istället. Eller vågar ni inte? Är det alltför stora ekonomiska intressen inblandade?