Strandsvenskarnas kamp för sina fäders jord
Det här är en insändare. Åsikterna i texten är skribentens egna.
Två av de före detta barnen Einar Mihlberg och Endel Enggrön, gästade nyligen Sverigekontakts Västerviksförening och berättade en hel del om förhållandena där både under andra världskriget och i dag. Endel och hans bror, fyra och åtta år gamla, blev lämnade ensamma, sedan först pappan och sedan mamman blivit mobiliserade av ryssarna. Som väl var kunde de få mjölk och ägg av en bonde, och med tillskott av bikarbonat som de hade i skafferiet, tillredde åttaåringen väl jästa pannkakor som de levde av under några veckor tills förhållandena ordnade upp sig till det bättre för dem.
1943 kom de med den kända "undsättningsskutan" Juhan" till Sverige och fick smaka choklad för första gången. Gårdarna hemma i Estland gick skilda öden till mötes. En del hade övertagits för förvaltning av folk, som stannat kvar efter flykten, men ryssarna lade beslag på allt. På Rågöarna, som befästes av ryssarna, hade dessa bränt ner alla husen och bara husgrunderna blev kvar.
När Estland åter blev fritt 1991 tillförsäkrades de forna ägarna möjlighet att återfå sina hus och gårdar. Men i praktiken blev det svårigheter. Det värsta är att de ester, som sitter i maktposition i kommunerna, har vuxit upp under sovjettiden och tillägnat sig mycket av den sovjetiska maffians synsätt och metoder.
Rågöarna har nu planerats som naturområde, vägar har dragits över begravningsplatser och kyrkogårdar och det är uppenbart att myndigheten i till exempel Paldiski, som Rågöarna sorterar under, gör allt för att försvåra svenskarnas återvändande till sina gårdar. Det förhållandet att de efter 60 år i Sverige rotat sig där har minskat entusiasmen och beslutsamheten att återskapa sin barndoms hus och miljö. Mest realistiskt är kanske möjligheten att göra sommarnöje av föräldrarnas hus. Ja, av husen på Rågöarna återstår ju enbart husgrunderna men de kan ju bildligt talat vara en god början att bygga vidare på.
Ett återuppbyggnadsarbete, som bedrivits med större kraft och framgång, är kyrkorna, som ryssarna antingen lät förfalla till ruiner eller utnyttjande för sekundära ändamål, till exempel sporthallar eller verkstäder.
Wormsö kyrka är nu restaurerad. I ett av Rågöarnas kapell, som ännu ligger i ruiner, hade ryssarna inrättat ett avträde på altarets plats. Dessa två ruiner, där man nu främst arbetar med att restaurera tornen, har Mihlberg och Enggrön ägnat mycket tid och arbete. Enggrön, som drivit en byggnadsfirma, har på egen bekostnad återuppfört det ena kapellets väggar, och nu gäller det att få tak "över huvudet". Länge sökte man förgäves ekonomiskt stöd från diverse fonder, men sedan Västerviksföreningen på den centrala Riksföreningens tips om kapellen som ett lämpligt stödobjekt skänkt några tusen kronor, har andra institutioner följt efter, och situationen på den fronten ljusnat, även om större delen av den budgeterade kostnaden fortfarande är ofinansierad. P