Svensk arbetsmarknad
Det här är en insändare. Åsikterna i texten är skribentens egna.
Under efterkrigstiden har rörligheten på arbetsmarknaden ökat. Anställda har sökt sig nya och bättre jobb. Men också företag och hela branscher har flyttat till nya platser. Motiven är många: marknaden, arbetskraften, energin, kommunikationerna, beskattningen.
Personalen reagerar starkt när ett företag beslutat lägga ner på en plats för att etablera sig på en annan. Reaktionerna är ofta våldsamma. Man ockuperar fabriken och hindrar chefer och ägare att komma in. Man blockerar utleveranser och utflyttning av maskiner och arbetsredskap. Facket finansierar ockupanterna. Företaget lider stora förluster, har svårt att få laglig rätt att genomföra sina syften och blir ofta förlorare i striden.
Facket driver kampen mot nedläggningar vid förhandlingsbordet.
Man kräver anställningsskydd och höga avgångsvederlag. Man söker även komma fram till den politiska vägen. I vissa länder finns ett fackförbundet knutet till varje politiskt parti.
I Sverige är arbetarrörelsens Landsorganisation LO nära knuten till det socialdemokratiska arbetarpartiet SAP. Man sitter i förbundsstyrelsen och lämnar stora bidrag ur medlemskassan.
SAP:s regeringsställning utnyttjas till att lagstifta om allmän välfärd och gynnsamma arbets- och sjukförmåner. Framgången är stor. Med en obetydlig egenavgift utgår enorma bidrag ur skattemedel till att betala arbetslöshet och sjukfrånvaro.
I förhandlingarna med arbetsgivarna koncentrerar facket sig på lönekraven och överlåter åt s-politikerna att lagstifta om arbetsvillkoren. LO-förbunden skiljer sig här från omvärlden.
Där förhandlar facken förutom om högre lön även om bättre arbetsvillkor. Vid hög arbetslöshet värnar man kraftigt om medlemmarnas anställningstrygghet.
I Sverige har facket visat föga intresse för att hålla sina medlemmar i arbete. I stället kräver man stort statsbidrag till arbetslöshetskassan. Men arbetslöshet är en personlig tragedi.
Vid arbetsbrist bör utbildning eller samhällstjänst träda in. En ersättning utan arbetsinsats är djupt förnedrande för en arbetsför människa.
Klart definierade roller kombinerat med ett gott samarbete brukar ge bra resultat. Arbetsmarknadens parter borde tillsammans medverka till effektivitet, utveckling och trygghet i arbetslivet genom vidareutbildning och friskvård som gynnar närvaron.
Statens stora uppgift är att rikta utbildningen efter arbetsmarknadens behov och elevernas förmåga.