Det här är en insändare. Åsikterna i texten är skribentens egna.
I VT den 15 april framställs sverigedemokraterna som ett acceptabelt nytt alternativ för Västerviks väljare.Partiet bildades 1988 av personer med förflutet i rasiströrelsen Bevara Sverige Svenskt. Sedan dess har man gjort allt för att mörka sitt ursprung, men ränderna går inte riktigt ur. Det bästa man kan säga om sd:s politiker är att när de väl tagit plats i fullmäktige runt om i landet inte gör någonting, sällan lägger egna förslag och ofta hoppar av. Faran med sd är istället det debattklimat de drar med sig in i samhällets mitt. Käpphästarna är att invandrare är en börda för Sverige och att invandrares kultur är ett hot mot den svenska. Denna dagordning är som ett gift för demokratin.Utan belägg hävdas att invandringen kostar 100 miljarder per år som istället skulle kunna läggas på svenskars välfärd. Den som försöker definiera detta belopp snärjer snart in sig i en härva av frågor: Vem räknas som invandrare? Hur räkna ut en människas nettokostnad för samhället?Personligen menar jag att frågeställningen i sig är absurd och vittnar om en negativ människosyn. Ska vi också beräkna nettokostnaden för alkoholkonsumenter, pensionärer, glasögonbärare eller funktionshindrade som grupper och ställa detta mot hur mycket bättre daghemmen kunde göras? Man anför en godtyckligt definierad grupp människor som börda och ställer dem mot andras nytta. Så föds hat mot minoriteter.I likhet med andra rasistiska rörelser som moderniserats argumenterar sd inte längre biologiskt: Även icke-svenskar kan accepteras - om de bara blir som svenskar. "Invandraren" (identifieras genom mörkt hår och konstigt namn) beläggs med en misstanke, medan svensken på något sätt automatiskt beter sig "svenskt".Ibland säger sverigedemokrater retoriskt att man inte bara vill prata invandring. Sanningen är att de i andra frågor inte har något originellt att säga. Sd utan främlingsfientlighet ("invandringskritik") skulle lösas upp i luft och intet.
