Tid är också välfärd
Det här är en insändare. Åsikterna i texten är skribentens egna.
Det sägs att barnen vill ha mer tid med sina föräldrar, men föräldrarna ska ändå arbeta mer för att kompensera sina barn med prylar för att de inte har tid... Svenska barn har i genomsnitt över 600 leksaker (och då räknas allt lego som en enda leksak).
Många gamla människor känner sig ensamma för ingen har tid att umgås med dem. Konsumtionen som är ett resultat av vårt arbete, tar allt mer av vår tid. Allt mindre tycks vi ha tid att ägna oss åt varandra. Det är inte materiell nöd som är den största bristen i vårt samhälle, utan det materiella överflödet.
Miljöpartiet lovar inte guld men vi lovar att kämpa för mer tid att leva. Många människor känner att vi har passerat den optimala konsumtionsnivån för länge sedan, och nu sitter vi fast i ett ohållbart tillväxttvång. Det finns inte så många positiva mål med vår konsumtion längre, på det sätt som människor kan beskriva från 50-, 60- och 70-talen. På radions ekonomiprogram talar ekonomer emellanåt på fullt allvar att konsumtionen måste stimuleras, som om vi inte själva kan avgöra om vi upplever materiell mättnad eller ej.
Tid att hinna med livet och varandra är också välfärd. Tidsbrist är en sorts fattigdom. Miljöpartiet vill inte medverka till att driva upp konsumtionen, utan vi vill se till att vi får tid att leva och att alla får plats i vårt samhälle. Konkret politik är exempelvis friåret som ger människor möjlighet att ändra sina liv. Friår som ger arbetslösa ett insteg i arbetslivet. På sikt vill vi ha en arbetstidsförkortning som gör att vi solidariskt kan fördela det goda med att ha ett arbete till fler människor i vårt land.