Tillbaka till visan!
Det här är en insändare. Åsikterna i texten är skribentens egna.
Självaste musikevenemanget under Visfestivalen är och förblir det nav vilket Västerviks visprofil kretsar kring. När så ruinens toner ljuder för 39:e gången i ordningen nu på torsdag är det mer än bara musik vi avnjuter. Det är ett gediget kulturhistoriskt arv och hjärtat i ett hedervärt koncept. Med detta sagt vill jag trots allt resa en del frågetecken kring festivalarrangörens musikaliska prioriteringar och visdefinition.
För är det inte så att man kan skönja en ganska drastisk förskjutning från 70-talets råa, samhällskritiska trubadurer (Åkerström, Sändh, Vreeswijk med flera) till dagens flirtar med musikalmusik och "skönsång". Musikarrangemanget tycks ha följt med 40-talisternas musikaliska (och politiska?) resa snarare än att vara visan trogen. Därmed inte sagt att förändring är försämring, eller att musikaliska möten är ointressanta. Fast kanske har man i sin strävan att popularisera och utveckla festivalen försummat något i enkelhetens och skrovlighetens namn?
I dag prioriterar festivalledningen folkkära gamla gubbar. För att stilla yngre generationers vistörst kontrakterar man populärvissångare som (numera) är tämligen ointressanta musikaliskt men som vunnit sig ett namn i bredare lager. Så var är dagens Turid eller Åkerström frågar man sig? Finns det verkligen inga moderna, nytänkande motsvarigheter? Vad hände egentligen med Demian och Sundström? Var är dagens provokativa visa? Kanske får man hålla tillgodo med lilla Visscenens något mer kärnfulla visrepertoar.
För att förnya visan och föryngra publiken, efterlyses dialog mellan festivalledning och Visskolans kursdeltagare beträffande programmets utformning. På så sätt kanske man kan överbrygga glappet mellan 40-talisternas musikaliska böjelse och yngre generationers uttryck, idéer och önskemål.