Timvikarierande undersköterska
Det här är en insändare. Åsikterna i texten är skribentens egna.
När man väl har klarat av det så tänker jag på var jag ska jobba nästa gång. Man hoppar från ställe till ställe, har aldrig någon fast punkt. Vi timvikarier hör inte hemma någonstans, vi har ingen avdelning som vi tillhör utan blir bara tillsagda att göra det och detta när man kommer. (Stressmoment 2).
Man försöker att vara så flexibel som möjligt för att man ska passa in på alla olika ställen och arbetstider (dag-kväll-natt).
Har man familj, alltså barn och man, hus och trädgård så finns det ju mycket man måste stå i men för min egen del så sätter jag familjen åt sidan bara för att jag måste tacka ja till dom dagar jag blir erbjuden. Detta innebär att man går med dåligt samvete för sina nära och kära. (Stressmoment 3).
Sedan har man kanske kommit så långt så att man äntligen har blivit lasad. Då tänker man att det kanske dyker upp något vikariat snart.
Man väntar och väntar men inget händer. Man ringer till resursenheten och frågar om dom har fått in något jobb framöver. Då får man som svar att de ska ha schemamöte, sedan hör de av sig om det som blir över. Jaha, då är man där igen. Jag undrar var dom sätter mig någonstans den här gången. Då känner man det som att dom plockar godbitarna och vi timvikarier får en en gång ta det som blir över. (Stressmoment 4). Jag kan vakna på natten och tycka mig höra telefonen ringa men det är det inte. Jag har nog drömt att det är "resursen" som ringer och undrar om jag kan jobba. (Stressmoment 5).
Att inte kunna sova på grund av att man alltid måste jaga jobb. Jag har under cirka två års tid sagt ifrån cirka fem gånger när resursen har ringt. Jag har jobbat dag och natt för att bli lasad och kunna få något stadigvarande så jag slipper att göra min familj besviken jämt. Jag vet inte hur många gånger jag har fått ställa in olika planerade saker på grund av att jag måste jobba.
Tänk er att jobba 80-100 procent varje månad utan att veta var, när eller med vem. Är det konstigt att man lever i en enda stor stress.
Jag vet att vi är många i samma situation, men vad ska vi göra för att få det lite drägligare?