INSÄNDARE: Tomten, traditionerna och rasismen

Skulle vi svenskar ägna oss mindre åt våra traditioner, än vad vi gjort tidigare, bara för att det kommer invandrare och flyktingar till Sverige? Jag håller helt och fullt med Jan Selling i hans inlägg, i Västerviks-Tidningen den 3 februari, om att det är okunskap som föder rasister. Och vad jag tror att signaturen M menar med sitt inlägg (VT 23 januari) så är det inte att reda ut vare sig tomten är turk eller svensk, utan att alla våra traditioner från början härstammar någonstans ifrån. Frågan är ju då, som Åke Möller, Fårhult, mycket riktigt ställer sig (VT 3 februari) "vart man ska dra gränsen för att det är en tradition?" Eller kanske i detta fall, vart ska vi dra gränsen för att kalla det en svensk tradition? Vart ska man dra gränsen för att kalla något för svenskt? Vi är ju alla "invandrare" från början, om vi ska hårddra det hela. Möller skriver vidare att vi har många olika traditioner i Sverige vilka "för oss att känna en gemenskap". Då undrar jag genast: Är det bara vi svenskar som känner en gemenskap när vi firar våra traditioner? När judarna, muslimerna respektive buddhisterna firar sina chanuka, ramadan samt vesak känner de ingenting, eller? Nej, så är det nog! Det är nog endast våra fina svenska traditioner som är värda att värna om eftersom vi känner en sådan gemenskap när vi fyller på våra snapsglas, sjunger "helan går..." blir fulla och slår varandra på käften. För det är väl det vi gör på julafton, nyår, valborgsmässoafton, midsommar...? Fråga vilken "osvensk" som helst.I varje familj finns det egna olika, små traditioner, vilka har skapats för att de själva ska känna en gemenskap inom familjen. Inte ens julfirandet ser likadant ut i södra Sverige som i norra, det skiljer sig till och med från familj till familj även om där finns en gemensam kärna. Skulle detta göra dem mindre värda på något sätt? Jag tycker att vi ska värna om våra traditioner, vara öppet sinnade för nya traditioner, lära av varandra och framförallt dela dem med varandra, oavsett ursprung. För det är ju trots allt gemenskapen som är kärnpunkten.

Insändare: Tomten, traditionerna och rasismen