Tomter i Västervik för både slott och koja
Det här är en insändare. Åsikterna i texten är skribentens egna.
I tider med stora företagsnedläggningar och en svag befolkningsutveckling kunde man frukta att följden skulle bli tomma bostäder och fallande fastighetspriser i Västervik. Så har hittills inte blivit fallet.
Istället råder det livlig byggnadsaktivet och god efterfrågan på tomter. För att möta medborgarnas efterfrågan har kommunen under mandatperioden redan sålt cirka 30 egna tomter, till priser kring i genomsnitt 50 000 kronor. Vi har också fattat beslut i olika planärenden vilka skapat flera nya tomter på privat mark. Dessa har ofta varit attraktiva med sjönära lägen och priserna som köparna är villiga att betala verkar har blivit därefter. På marknaden värderas sådana tomter nu till 500 000 kronor och uppåt.
Även på kommunens mark har vi arbetat på att ta fram liknande tomter. Avsikten är självklart att försälja dessa till gällande marknadspriser. Att avyttra medborgarnas tillgångar i form av mark eller annat till underpriser vore ett brott mot kommunallagen. Kommunen kommer under alliansens mandatperiod således att ha erbjudit medborgarna tomter både för "slott och koja". Bland annat som en följd av våra åtgärder har antalet beviljade bygglov ökat med 40 procent vilket torde vara en stimulans för vår lokala ekonomi.
Vilka har då råd att köpa och bygga på en av de dyrare tomterna? Den månatliga räntekostnaden för att köpa en dyr tomt för 500 000 kronor och uppföra en villa för 1 500 000 kronor kan utifrån dagens räntor på 3,5 procent uppskattas till 5 850 kronor, och ännu lägre efter skattejämkning. Medellönen i landet är cirka 20 000 kronor i månaden för heltidarbetade. Två makar, varav den ena antas arbeta deltid, har således en disponibel inkomst på drygt 20 000 i månaden efter skatt. Min bedömning är att de, även efter att vi tar hänsyn till villans driftkostnader, har råd att förvärva en dyr tomt. Men precis som i alla tider kräver det att makarna prioriterar och sköter sin ekonomi väldigt noga.
I verkligheten kan kostnaden reduceras om de har en egen insats till exempel i form av ett eget hus eller bostadsrätt, vilket inte är ovanligt. I VT den 23 maj kan vi läsa att 2 763 Västerviksbor är miljonärer, det vill säga de redan äger hus med höga marknadsvärden och små eller obefintliga lån. Och om vi sänker gränsen och ser till hur många som har mer än 500 000 kronor i förmögenhet så är det antagligen så att mellan 15 och 20 procent av kommunens invånare enkelt kan förbättra den ovanstående kalkylen.
Slutligen beträffande öppenhet, så är det faktiskt öppenhet att säga till medborgarna som det är, även när det innebär förändring. Vi ser stora omvälvningar inte bara i näringslivet, utan även i offentlig verksamhet, till exempel post och sjukvård. Det som sker är att verksamheter oundvikligen tvingas anpassa sig till ändrade förutsättningar i form av ny teknik eller internationell konkurrens.
Det är öppenhet att peka på att en uthållig välfärd inte är en permanent uppnådd slutstation utan att välfärd, och därmed välstånd, kräver goda villkor för ägande och nyföretagande så att fler företag startar och/eller stannar i landet och ger fler människor arbete. LO:s företrädare tar på sig ett stort ansvar när de hävdar att allt är bra i landet och att inget behöver ändras, trots att deras egna utredningar visar att den verkliga arbetslösheten är rekordhög och sysselsättningen står och stampar efter över 10 års centralt maktinnehav.