Trakasserad av ungdomar
Det här är en insändare. Åsikterna i texten är skribentens egna.
Men jag haltar inte. Jag vill inte bli stillasittande därför tar jag promenader, för att inte stelna till precis. Jag har en sjukdom, den kallas narcolepsi.
Den ger anfall, om jag blir trakasserad. Nu fick jag en tablett till min stora glädje, som har gjort att anfallen har minskat och jag kan vara ganska normal bland människor. Jag har dålig syn, ett öga är blint.
Jag gnäller inte över det, men jag vill vara i fred.
Det är här de unga tonåringarna spelar spratt med den gamla tanten. Jag går ju snällt och stör ingen. Har jag då inte rätt att få gå utan deras kommentarer?
Tidigt i våras "satte jag ut häcken, men annars slokade jag". Häromdagen, när jag gick till Skotten så tappade jag farten" och tala om det för din gubbe när du kommer hem, det tycker han är roligt". Och så ett gapskratt. Det är bara det att gubben är död sen 19 september. Det konstiga var att han blev inte påhoppad, fast han satt i rullstol. Är vi kvinnor, före detta unga, mödrar, idag med barnbarn och barnbarnsbarn, inte med värda. Gör något i tid föräldrar!
Ni blir själv gamla en gång. Hur tror ni det är då?