Trygghetsnarkomani i vardagen
Det här är en insändare. Åsikterna i texten är skribentens egna.
Var för sig obetydligt men i ett senare skede när allt summeras är det också ett utmärkt sätt att kontrollera den enskilde. När sedan någonting oförutsett inträffar ska det med nödvändighet betyda att någon ska straffas. Vi andra som är utan skuld kan givetvis kasta stenar på den som har försummat sitt ansvar. Kommen så långt i mina tankar fortsätter jag att tänka på den olyckan som hände i Loftahammar med ett barn som får en gren i ansiktet. Allt detta är hemskt och alla hoppas vi att utgången ska bli den bästa utan framtida men. Kunde detta undvikas? Jag tror inte det.
Att inbilla sig att man har 100-procentig garanti för att man inte ska råka ut för något under livet är verkligen naivt. Någon gång hörde jag att en av åtta är påverkad i trafiken. Hur ska vi få garantier för att vi ska klara oss till liv och lem när vi sätter oss i bilen? Hur ska jag få garantier för att mina barn inte råkar träffa pedofiler eller våldtäktsmän någon gång i livet eller råkar ut för misshandel och död i en stad, bara för att de råkar vara på fel plats vid fel tillfälle?
Det finns inga sådana garantier!
Det är hög tid att vi får en balans i vårt tänkande när det gäller vår trygghet och hur långt man kan gå för att vara trygg. Kontrollstaten har sakta men säkert fått oss i sitt grepp och vi ställer glatt upp på mer kontroll med övervakningskameror och passerkort. Vill vi ha en sådan stat?
Avslutningsvis hoppas jag att den sju-månadersbaby som skadats klarar sig. Har man egna barn är det lätt att sätta sig in i den overkliga skräck och fasa det innebär när en sådan här olycka händer. Jag håller alla tummar och mina tankar går till föräldrarna.