Utan kostnad inget avdrag en grundläggande skatteprincip
Det här är en insändare. Åsikterna i texten är skribentens egna.
Före detta riksdagsmannen Arne Andersson eller möjligen en namne till honom utropar: "Pensionärer, ge akt på vad som händer". Just det borde man ha gjort när staten försämrade avdragsmöjligheterna för utgifter för inkomsternas förvärvande för arbetstagarna. En pensionär och även långtidssjukskrivna och arbetslösa har till exempel inga kostnader för arbetsresor, arbetskläder eller arbetsluncher på något matställe. De har också mera tid över för att utnyttja butikernas extrapriser. Är det då så orimligt att de som arbetar får göra ett "jobbavdrag" för ospecificerade utgifter som en pensionär eller långtidssjukskriven inte har?
Inte heller förr när avdragsmöjlighet fanns kunde den som inte arbetade göra avdrag. Ett avdrag skall ju motsvara en kostnad, en utgift. Vad är skillnaden mellan moderaternas förslag och tidigare förhållanden? Man återgår bara till något som fanns när många av dagens pensionärer arbetade.
För att avdrag skall få göras för arbetsresor krävs i dag att kostnaden överstiger 7 000 kronor. Om resorna är dyrare får avdrag endast ske för överskjutande kostnad. När många av dagens pensionärer arbetade fanns inte sådana begränsningar. Har en arbetstagare utgifter för arbetsredskap, litteratur eller prenumerationer som krävs för arbetet är det nästan omöjligt att få göra avdrag i dag. Man borde istället ha varit observant när riksdagsmannen Arne Andersson och hans gelikar tog bort änkepensionen för flera tiotusentals änkor eller när regeringen konfiskerade mångmiljardbelopp från våra sparade pensionsfonder för att täcka underskotten i budgeten, men det är klart, slopade änkepensioner drabbade ju inte Arne Andersson.
Konfiskeringen ur våra pensionsfonder har fått till följd att sannolikheten, risken, för minskade pensioner när den så kallade bromsen slår till ökat väsentligt. För att stoppa klåfingriga s-politiker nu och i framtiden vill jag, om jag skulle komma till riksdagen, därför säkra våra pensionsmedel så att politikerna inte kommer åt dem. Socialdemokraterna, dit jag räknar Arne Andersson, talar gärna om solidaritet men bara när det gäller andra. Socialdemokraterna pratar vidare om att alla skall vara med och att det är viktigt att fler arbetstillfällen kommer fram men deras politik motverkar det man säger. Jämför till exempel vad den till s-regeringen under många år knutne civilekonomen Klas Eklund eller tilltänkte statsministern Jan Nygren uttalat i olika sammanhang.
Det är riktigt att jobbavdragen inte kommer pensionärer till godo men de har ju inte de utgifter jag nämnt. Det är avundsjukan som styr Arne Andersson artikel. Varför skall de som jobbar ha rätt till avdrag när inte jag får är andemeningen? Ju längre jag håller på med politik desto mer undrande blir jag över vad A:t i SAP står för, för inte är det arbete med den politik som förs.