Uttalad misstro mot alla män
Foto: CLAUDIO BRECIANI/SCANPIX Gudrun Schyman har en ledande position i organisationen Feministiskt initiativ.
Foto: Fotograf saknas!
Det här är en insändare. Åsikterna i texten är skribentens egna.
Det dunkelt sagda är det dunkelt tänkta, sa en gång en av mina lärare, men i detta sammanhanget misstänker jag att det sagda är avsiktligt lösligt och svävande och samtidigt så brett att alla (kvinnor) kan sympatisera med "feministerna" och sedan rösta på dem.
Klart är dock en sak - de är emot män, alla män och allt som brukar tolkas som manligt - utan åtskillnad.
Om Gudrun och gänget runt henne lyckas med kuppen att få tolkningsföreträde till ordet "feminist", hamnar alla som tagit den benämningen i sin mun, bland andra Göran Persson, i en akut nödsituation. Ingen manlig väljare kan ju stödja den som offentligt sagt sig vara "feminist". Varje kandiderande politiker, varje nämndledamot måste före ett val deklarera sin inställning till feminismen; en "feminist à la Schyman" kommer ju inte att arbeta för mitt (manliga) bästa, inte heller för allas vårt bästa!
Hårdrar man tankegången, att manligt och kvinnligt inte bara är varandras motsatser, utan också varandras fiender, får begreppet representativ demokrati ny mening.
Det som hittills nödtorftigt dolts, de många särintressenas kamp om staten resurser, går ju inte att bortse från - nu måste alla tala om var de står.
Fritidsfiskare mot yrkesfiskare - homo- mot heterosexuell - stadsbo mot landsbygdens folk - alla kan säkert hitta på egna motsatsgrupperingar.
Ska vi på fullt allvar tro att ingen man kan företräda kvinnor, att han på grund av sitt kön, aldrig kan sätta sig in i deras problem, då borde det vara omvända gälla för kvinnor?
De partier som redan finns har alla sitt delvis egna recept på hur landet Sverige borde styras, men även om prioriteringarna är olika, så har man nog tänkt sig att vi skall kunna umgås och leva ihop någorlunda fredligt.
Den Schymanska "feminismen", däremot, bygger på en uttalad misstro mot alla män, ett militant ordval och mansfientliga uttryck. Om hennes förändrade position inom vänsterpartiet eller hennes egna privata misslyckanden förstärkt hennes negativa attityd till män, vet jag inte, men nog finns det tecken på att Gudrun ser "feminismen" som en privat revansch och karriärstege tillbaka in i mediadebatten och det politiska rampljuset.
Vid nästa val 2006 kan vi tvingas ta ställning till om vi ska vara med och så split och misstroende mellan könen på det sätt dessa "feminister" gör.
Bättre då om tillräckligt många redan nu talar om att Sverige inte behöver ett "feminist"parti. Däremot duktiga kvinnor, likar med män, men ändå feminina.