Vad blev det av visionerna?
Det här är en insändare. Åsikterna i texten är skribentens egna.
Aktieutdelningen har aldrig varit någonsin varit så stor som i år, över 110 miljarder kronor. Fredrik Lundberg kammade hem 5 miljarder kronor på sju år. Aktieutdelningen på 100 miljarder är mer än statens årliga utgifter för för barnbidrag och äldrevård eller sexton gånger mer än vad invandrings- och flyktingpolitiken kostar. Aktieinnehavet är extremt ojämnt fördelat. Enligt Statistiska centralbyrån äger 10 procent av hushållen 96 procent av aktierna. Aktieägarna får mer i utdelning än vad företagen investerar. Denna politik skapar inga stabila företag.
När vi har val till riksdagen har alla medborgare en röst oavsett inkomst eller förmögenhet. När det gäller beslut som rör företagens framtida investeringar, aktieutdelning och företagsflytt gäller andra regler än till riksdagsvalet, nämligen en krona en röst. Med tanke på att 10 procent av hushållen äger 96 procent av aktierna blir det fåtalets makt över majoriteten.
När arbetarrörelsen bildades i slutet av 1800-talet tog den på sig uppgiften och kravet på att genomföra ett ekonomiskt, socialt och jämlikt samhälle. Ägandet av naturtillgångar, maskiner och kapital skulle vara gemensamt och produktionen skulle tillfredställa samhällets och de anställdas behov, inte vinstbegäret.
Vad blev det av denna vision som arbetarrörelsen hade i sin barndom?
För trettio år sedan lade LO-utredaren Rudolf Meidner tillsammans med Anna Hedborg och Gunnar Lund fram ett förslag om löntagarfonder. Meidner hade 1971 fått LO-kongressens uppdrag att lämna förslag på hur löntagarna skulle kunna öka sitt inflytande över det ekonomiska besluten i företagen. Demokratin fick inte göra halt vid fabriksgrindarna. LO:s ambitioner var också att motverka den stora förmögenhetskoncentrationen till traditionella ägargrupper, som familjen Wallenberg. Den viktiga frågan för löntagarna och de fackliga organisationerna var att skaffa sig makt över kapitalet och därmed över investeringarna i företagen, för att kunna upprätthålla det viktigaste målet, nämligen full sysselsättning.
Meidner kritiserade också de så kallade socialistiska staterna i Östeuropa som han ansåg var odemokratiska, Därför drev han frågan om att löntagarna genom sina fackliga organisationer, inte staten skulle stärka sitt maktinflytande i företagen. En enhällig LO-kongress beslutade 1976 att genomföra löntagarfonderna och demokratiska ägandet. Löntagarfondsfrågan blev jämte kampen för den allmänna rösträtten den mest ideologiska och klasspolariserande frågan under 1900-talet. SAF:s och borgerlighetens motstånd var kompakt. LO:s förslag till löntagarfonder genomfördes aldrig vilket inte berodde på arbetsgivarnas och borgarnas motstånd. Orsaken måste sökas i splittring och motsättningar inom arbetarrörelsen.
SAP:s ledning var aktiv motståndare till Meidners förslag. Man betonade kapitalbildningen som det viktiga med genomförandet av löntagarfonder. De anställda skulle avstå en del av lönen som riskvilligt kapital till kapitalägarna. Denna inriktning låg till grund för riksdagsbeslutet 1983. Precis tvärt emot Meidners förslag som gick ut på att löntagarna skulle ta en del av vinsterna och tillväxten av kapitalet. Meidners tes och uppfattning var den att det var nödvändigt att upphäva kapitalismen för att arbetarrörelsen skulle kunna nå sina politiska mål.
Tänk tanken att riksdagen för trettio år sedan hade beslutat att genomföra förslaget till löntagarfonder. Vad hade hänt med Electrolux dammsugartillverkning i Västervik? Hade detta företag flyttat sin produktion till låglönelandet Ungern? Troligtvis inte då de anställda genom fonderna hade haft ett stort inflytande och kanske till och med makten i företaget. Inte hade de beslutat att göra sig själva arbetslösa!
Om de anställda hade haft makten i företaget hade de inte beslutat att tömma företagen genom att dela ut 110 miljarder kronor i aktieutdelning. Vinsterna i företaget hade i stället använts till investeringar.
Vi lever i dag i en alltmer krisartad globaliserad värld där kapital i mångmiljardbelopp förflyttas på några sekunder. Massarbetslösheten används av arbetsgivarna och borgarna för att genomföra social dumpning i samhället. För arbetarrörelsen är frågan om makt, ägandet av produktionsmedlen och kontroll över kapitalet lika viktig i dag som den var för LO på 1970-talet. I dagarna är det trettio år sedan Meidner presenterade sitt förslag till löntagarfonder. Detta jubileum möts av tystnad från såväl borgerligheten som arbetarrörelsen.