Det här är en insändare. Åsikterna i texten är skribentens egna.
Sommaren 2002 sade kommunfullmäktige enhälligt ja till Visans Hus, Visans stad och förvärv av slottsholmen. Översvallande lovord från högt ledande socialdemokrater överraskade nog kommunalrådet Harald Hjalmarsson (m), som inte var sen att tacka för stödet. Turerna är många och märkliga i detta ärende. Vilket mandat hade turistchefen Gunnar Boman och bostadsbolagets direktör Sven-Åke Lindberg att underteckna köpet av Slottsholmen? Konceptet i ärendet, ett virrvarr av avtal, hade utarbetats av en konsult vars slutord löd, "Nu återstår bara en sak att du ser samma möjligheter som vi. Undertecknad tackar för förtroendet och önskar lycka till". Möjligheten att det skulle gå år skogen kunde man redan då räkna ut "med en träpinne och ett snöre", för att citera en f.d. redaktör på VT.Notan för jippot uppges vara 6364000 kronor. Regionförbundet och EU är medfinansiärer. Skruppelfria lobbyister mjölkade EU-pengar som lika gärna kunde kastats i skeppsbrofjärden direkt. Till summan skall inräknas alla arbetstimmar som kommunens tjänstemän lagt ned på projektet.Att politiker nu riktar kritik mot Gunnar Boman och Claes Brunius må så vara, men politiker kan inte smita ifrån huvudansvaret för miljonrullningen. Nu skall visarkivet och Slottsholmen räddas enligt Harald Hjalmarsson, men vad det kan komma att kosta ytterligare talar han inte om. Förmodligen blir det nu svårt att mjölka ytterligare EU-bidrag, varför kommunens skattebetalare helt får stå för notan. Ge revisorerna i uppdrag att utreda hanteringen av detta ärende.
