INSÄNDARE: Vad säger lagen om snöröjning?

Under en följd av år har undertecknad signatur irriterat vår kommunala snöröjare genom att kritisera ofoget att icke städa upp efter sig när han vid plogning av gatan underlåtit att ta bort den snö han låtit ploga upp på trottoaren utan överlåtit detta till närmaste fastighetsägare. Den gångna säsongen har han dock visat sig ha tagit intryck av min kritik. Snöröjaren har lyckats med konststycket att röja bort snön från gatan utan att plöja upp den på "min" trottoar. Denna låg alltså orörd med den snö som fallit, och då var det enligt reglerna fastighetsägaren som skulle röja gångbanan. Jag satt där alltså med Svarte Petter.

Men 86 år fyllda mäktade jag inte med den relativt enkla uppgiften. Och inte lär det bli bättre i fortsättningen. Det stora flertalet av mina jämnåriga ligger numera "sex fot under". Gångbanan fick alltså ligga med snön kvar. Däremot röjde den kommunale snöröjaren gångbanan på andra sidan körbanan och sandade den tillika. Det var ju bevars kommunens trottoar. Nu hör det emellertid till saken att södra sidan av Stenhamragatan saknar såväl infarter (infarten till parkeringsplatsen kan klassas som gatukorsning) som brevlådor, medan den norra sidan har sex fastighetsägare med sina infarter och brevlådor, som bland annat brevbärarna är tacksamma för att komma åt utan större besvär.
För att promenera Stenhamragatan kvittar det om man går på norra eller södra sidan, men vad gäller brevlådor och infarter står det helt klart att södra sidan är försumbar med undantag av "gatukorsningen" till parkeringsplatser.

Flera år i rad har jag erbjudit den kommunale snöröjaren ett samarbete, där han tar bort den snö han plogar upp på min trottoar och jag sandar densamma. Med samma förfaringssätt från grannarnas sida skulle detta underlätta snöröjningen på Stenhamragatan för honom och vara till glädje för oss fastighetsägare samt stå i samklang med domslut avkunnade av dels i Högsta domstolen, dels av Regeringsrätten vilka finns i Nytt Juridiskt Arkiv, avd 1, 1955, sidorna 524-529 (HD) samt i Regeringsrättens Årsbok 1 1962, sidan 152 och framåt.

Jag har fått lära mig att det svenska rättsväsendets lägre instanser är strängt bundna till lagparagraferna och deras tolkning, medan den högsta instansen kan inta en friare hållning. Särskilt HD var härvidlag ett skolexempel. Det gällde ett fall i Malung, där en juridiskt skolad fastighetsägare åtalades för att ej ha bortforslat på hans gångbana av väghållningsverket upplogad snö. Häradsrätten fällde fastighetsägaren och fastställde en bot. Hovrätten ändrade ej häradsrättens dom men hade en ett par sidor lång argumentation innan "man satte ned foten". HD använde sitt sunda förnuft och undanröjde utan vidare häradsrättens och hovrättens domar och förklarade att det icke var fastighetsägarens skyldighet att ta bort snövallar, som bildats vid vägförvaltningens plogning av angränsande körbanor.
Och i en tvist mellan fastighetsägarnas förening i Örnsköldsvik och stadsfullmäktige avseende utformningen av stadens ordningsstadga förklarade Regeringsrätten i sitt utslag att det icke var fastighetsägarens skyldighet att genombryta snövallar, som bildats genom vägförvaltningens åtgärder och som förhindrade passage mellan gata och fastighet. Det framgår också av domsluten att den för snöröjningen ansvarige har skyldighet att snarast verkställa snöröjningen ifråga. 24 timmar anses av sakkunniga vara en maxgräns.

Insändare: Vad säger lagen om snöröjning?