När jag läste ledaren i VT 8 december kom jag att tänka på ett föredrag jag lyssnade på, för många, många år sen. Det handlade om retorik och hur man kan få folk att tro på det man säger.
Jag lärde mig att man som lyssnare/läsare alltid ska tänka efter om det man hör/läser är fakta eller värdering. Ledaren den 8 december är enbart värderingar som ledarskribenten vill få läsarna att tro på, som fakta. Värderingar kan kännas som sanna, men fakta kan inte ifrågasättas.
Jag tycker att man faller djupt när man påstår att Tomas Kronståhl och socialdemokraterna inte har kommuninnevånarnas bästa för ögonen. Detta är ett så orimligt påstående så jag tror knappt mina ögon. Javisst, nu är det jag som värderar, men jag tror nog att varje tänkande människa instämmer med mig.
På senaste kommunfullmäktigemötet svarade kommunalrådet på min fråga om valfrihet, föranlett av borgarnas förslag om konkurrensutsättning:
Jag frågade: vad är frihet, för vem och till vad? Hans svar var att valfrihet, det ska kommuninnevånarna ha.
Valfrihet, så vackert det låter.
Konkurrensutsättningen ska dra in tre miljoner till kommunkassan. Är det detta som är motivet? När man inte redovisat vad som ska konkurrensutsättas, är det förvånande, att man i budget sagt att det ska generera dessa miljoner.
Vad väljer Västerviksborna då?
Om man som småbarnsförälder, får ett arbete vid något av de nya företagen som har kvällsöppet, hur ska man då välja barnomsorg? Kommunen har inget alternativ.
Vad väljer de småbarnsföräldrarna, var är deras valfrihet?
I dagarna har det också pratats om valfriheten att vara hemma med barn, och få ett bidrag med 3 000 kronor (jag är inte säker på summan, men det var i den nivån).
Var är valfriheten med det? Vilken förälder, utan förmögenhet eller försörjning av en äkta hälft, har råd med denna valfrihet?
Var är valfriheten för de gamla? Behovsprövning i det mesta, rätt eller fel diskuterar jag inte här, bara begreppet, möjlighet att välja serviceboende eller inte, den valfriheten finns inte.
Valfrihet att välja skola finns till viss del.
Dock inte, om man är handikappad, då kan (gör) en del privatskolor säga nej. Friskolorna plockar ut godbitarna och kommunen får betala, på bekostnad av den kommunala skolan.
Jag hörde på nyheterna, att man heller inte har någon juridisk skyldighet att spara handlingar såsom betyg med mera. Vidare, att det förekom förfalskade betyg, då en rektor tyckte att läraren satt för låga betyg, till någon som berörd rektor värnade om. Vill vi ha en sådan skola? Jag tror inte detta förekommer i Västervik, i ärlighetens namn, men man vet ju inte, i en framtid.
Lärare sägs upp och klasserna blir större.
Kvalitén bör väl bli sämre, antar jag.
Jag slutar med en tankegång om ordens betydelse. Sätt effektivitet emot solidaritet, och betänk vilket samhälle vill vi ha? Är välfärd och tillväxt en ekonomisk börda eller en investering i framtiden?
Jag vill ha ett solidariskt samhälle som investerar i framtiden, för att alla människor ska ha ett bra liv, både här i Västervik och i hela stora världen.
Ingegerd Karlsson
Socialdemokrat
Svar:
Ingegerd Karlsson försöker blanda bort korten. Men hon misslyckas, eftersom varenda rad i hennes inlägg andas just precis det som ledaren den 8 december handlade om: socialdemokraternas misstänksamhet mot all verksamhet som inte bedrivs av kommun, stat eller landsting.
För Karlsson och hennes partikamrater är det inget problem när kommunen har monopol på alla välfärdstjänster – då bekymrar de sig inte en minut om kommuninvånarnas brist på valfrihet. Men släpp in ett enda privat alternativ – eller tala om att göra det, det tycks räcka – och det utgör genast ett hot mot välfärden.
Privata alternativ är bra för kvaliteten, även i den kommunala verksamheten. Det gäller för skolan och det gäller alla andra verksamheter också.
Kvalitetsaspekten är det viktigaste skälet till att främja konkurrensutsättning och alternativa driftsformer. Att verksamheten dessutom blir billigare och på det sättet ger skattebetalarna bättre utdelning, det är en extra bonus.
Ledarredaktionen