Var går gränsen för civil olydnad?
Det här är en insändare. Åsikterna i texten är skribentens egna.
Är civil olydnad, till exempel att inte betala tv-avgift trots att man har en apparat, något ursäktligt, bara man betalar om man blir upptäckt? Var går gränsen i så fall? Är en tjuv som blir upptäckt ursäktad om han lämnar tillbaka det stulna?
Behovet av tv-kanaler som hålls under armarna av public service är stort i Sverige tycker jag. Många får det mesta av sin information från tv. När jag tittar på till exempel nyhetsutbudet i de kommersiella kanalerna är det bara TV4 som verkar ha något som kan jämföras med TV1 och TV2. Kanske är 3:ans fem minuter Update då och då också nyheter? Detta var bara ett enda exempel på att public service behövs för att säkra en rimlig del nytta i det enorma nöjesutbudet. Mycket av det nyttiga, eller seriösa som vissa kallar det, är faktiskt både intressant och spännande gjort.
Med risk att vi mister ett antal arbetstillfällen både i Kiruna och bland tv-pejlarna ute i landet tycker jag ändå att, eftersom de allra flesta har en tv i dag, det skulle vara förnuftigt att lägga in tv-avgiften i skatten. Det blir en blygsam förändring för några få, bland annat mig. Den tar jag gärna för att public service-driven tv ska finnas kvar. Radion följer med på köpet. Där är skillnaden mot de kommersiella kanalerna oändligt stor! Även jag skolkade från radio- och tv-licens när jag var ung. Numera slipper jag avgift eftersom jag inte har någon tv, bara radio!