Våra hövdingar
Foto: ANDERS STEINER Sven Lindgren, landshövding i Kalmar län.
Foto: Fotograf saknas!
Det här är en insändare. Åsikterna i texten är skribentens egna.
Ehuru veckopendlare till min fabrik i Gamleby har jag sällan tid att lusläsa VT utan försöker ta mig tid att då och då gräva mig genom den samlade tidningshögen och häromdagen hittade jag en insändare av A. Hellsten.
Hellsten ondgör sig över länets hövding, vars namn han inte ens kan minnas, knappast en brist, som kan läggas landshövdingen till last, och jämför honom med Östergötlands landshövding Björn Ericsson. Eftersom jag har äran att känna både Björn Ericsson och Sven Lindgren (det är så han heter, A. Hellsten!), den senare bäst, vill också jag göra en jämförelse.
Båda herrarna har en framgångsrik yrkesbana som grund. Björn som rikspolischef, Sven som universitetslektor och en tid även som kommunalpolitiker, mycket intresserad av mellanfolkligt samarbete. En landshövding är inte politiker utan skall stå ovan partipolitiken och hör alltså inte hemma bland Hellstens politiska profiler.
Sven Lindgren fick överta ett län i kris, ständiga företagsnedläggningar, konkurser och, nu senast, en svår stormkatastrof.
Björn Ericsson är hövding i ett blomstrande län med städer som Linköping och Norrköping, sprudlande av nyskrapande, framåtanda, framgångsrika industrier, ett rikt kulturliv och med östgötar, som i sann gnosjöanda spottar i nävarna och tar nya tag.
I åtminstone vissa delar av Kalmar län tycks man sätta mera hopp till tillfälliga jippon som några dagars festivaler, sommarturism och pensionärer än fasta företag för produktion av nyttigheter. Ambitiösa festivaler i all ära, de är inte bundna till orten och man bygger inte ett hållbart samhälle på dem. Förutsättningen för Kalmar läns hövding att framträda i spektakulära sammanhang är mindre än för Östergötlands, som numera också fått strålkastarljuset på sig i försöken att hindra de inneboende att lämna sina pensionat.
Insändarskribenten kan vara övertygad om att båda landshövdingarna är hårt och effektivt arbetande yrkes- och ämbetsmän med massor av initiativ för sina län, helt olämpliga att spela ut mot varandra.
Björn är bullrande, verkar impulsiv, har en röst som är oslagbar på en kaserngård och visar gärna sin glada nuna i rutan. Sven arbetar kanske mera i det tysta under devisen: mera verka än synas. I båda länen kan invånarna var stolta över sina hövdingar.
Insändarskribenten tycks hysa en from barnatro till politikers förmåga att skapa meningsfullt arbete. Jag talar inte om sysselsättning, en täckning för terapi. "Tryck skulle sättas på regeringen och hjulen skulle sättas i rullning": Ack, ja! Vad gör insändarskribenten förresten själv, utom att gnälla och kräva "resurser till våra kommuner och län"? Alltså tigga och lita på andra!