Värdigt slut en självklarhet
Det här är en insändare. Åsikterna i texten är skribentens egna.
Min far har alltid varit tålmodig. Därför tycker jag att hans sista tid borde blivit bättre. Han kom först till en distriktsläkare efter flera dagars smärta i ett öra. Läkaren tittade bara utanpå örat och skickade hem honom. Som tur var kom vi på besök den fredagen (vi bor drygt 40 mil bort). Jag har aldrig sett min far så dålig. Han fick föras i ambulans till lasarettet med väldiga smärtor. På akuten var det kaos. Vi fick inte ens svar på om vi skulle ge pappa hans kvällsmedicin. Efter fyra timmar kom han upp på en avdelning.
På söndagen hade han en sänka på 80 men fick inget penicillin. Först på måndagen när läkaren gick ronden frågade han om han fått penicillin. Nej, tyvärr, sa jag då. Då hade hans öroninflammation värkt sönder. På onsdagen kom han till en korttidsplats i ett av kommunens särskilda boenden och jag tyckte att nu skulle pappa få den omvårdnad och service som han var värd efter många års kämpande.
På torsdagskvällen fick han feber och jag förstod att nu var det dags för sista kampen i den redan så slutkörda kroppen. På fredagskvällen bad vi att han skulle få mer smärtlindring. Han talade om att han hade ont i hela kroppen och att det gjorde ont i bröstet och ut i ryggen. Han hade bland annat lunginflammation. Denna gång var ordinationen panodil. Jag arbetar själv som enhetschef inom äldreomsorgen och för mig är smärtlindring en självklarhet i livets slutskede. På lördagen sa min far att han ville dö där han var. Sköterskan gjorde vad hon kunde för att hjälpa oss men fick inget gehör.
Det blev ännu en ambulanstransport vid lunchtid. Äntligen fick han den smärtlindring som han behövde.
Han klarade av att dricka en halv mugg vätska på akuten sedan fick han sin sömn. Han kom snabbt upp på en avdelning från akuten, där personalen ska ha ett tack för sitt fina bemötande. Han fick avsluta sina dagar på hjärtavdelningen samma kväll med en underbar personal som skötte honom med stor respekt. Han hade även fått en hjärtinfarkt sedan de tog ekg fredagen innan.
Det kändes hemskt att se sin egen far skrika av smärta och att han ej kunde få den hjälp han behövde på det stället där han ville dö. Har självbestämmandet, värdigheten och respekten försvunnit då man fyllt 90 år?