Varför döpa sitt barn?
Det här är en insändare. Åsikterna i texten är skribentens egna.
Många tror att dopet är en namngivningsceremoni, vilket är fel. Dopet är en högtid då barnet ingår medlemskap i Svenska kyrkan, det vill säga till den kristna tron och gemenskapen. Anser alla dessa föräldrar att det är rätt att påtvinga sitt barn (i regel spädbarn) detta medlemskap? En äkta tro på något måste väl ändå infinna sig genom att vi funderar, ifrågasätter och själva söker oss till det som känns rätt? Det kan väl ändå inte anses rimligt i vårt moderna samhälle att grunda en tro på tvång?
Statistik visar att 82 procent av den svenska befolkningen är medlemmar i Svenska kyrkan men enligt en internationell undersökning är endast 16 procent av svenskarna troende. Då majoriteten av den svenska befolkningen inte tror på Jesus och hans lära, eller ens vet vad den står för, verkar fenomenet ännu märkligare.
Är det så att dopet har blivit en tradition utan att vi varken ifrågasätter eller funderar på vad vi gör och varför? Eller är det påtryckningar från familj och släkt som gör att många gör det "för att det ska göras" eller för att de inte orkar sätta sig in i vad kristendomen står för, och om det är rätt att bestämma över sitt barns tro?
Själv tillhör jag den minoriteten som valt att inte döpa mitt barn av ett flertal anledningar. En tro är för mig något som man söker sig till för att den känns rätt och inte för föräldrarna valt denna åt mig. De flesta föräldrar håller nog med om att man vill att barnen ska få växa upp som självständiga individer och välja sina egna vägar. Men varför döps då majoriteten av alla barn in i en tro de inte själva har valt?
Jag är själv inte ateist, men har inte en tanke på att påtvinga mitt barn en tro för att den känns rätt för just mig. Det starka och fina med en tro är väl ändå att den är äkta? Väljer barnet en tro som föräldern inte delar, eller rentav ingen religiös tro alls, anser jag att man som förälder måste acceptera det. I stället kan man då glädjas åt att man givit sitt barn friheten att lära sig och våga tänka och känna själv. Denna frihet anser jag är den bästa gåvan man kan ge till sitt barn.
När barnet så småningom är moget för dessa frågeställningar är det givetvis viktigt att belysa dem och diskutera de olika synsätten och livsvägarna, men för den skull ge ett utrymme för valfrihet.