Varför gäller inte likhet inför lagen?
Det här är en insändare. Åsikterna i texten är skribentens egna.
I utdrag ur den svenska Regeringsformen (RF) kan man läsa följande:
RF 1 kap. 2 §: "Den offentliga makten skall utövas med respekt för alla människors lika värde och för den enskilda människans frihet och värdighet."
"Det allmänna skall motverka diskriminering av människor på grund av kön, hudfärg, nationellt eller etniskt ursprung, språklig eller religiös tillhörighet, funktionshinder, sexuell läggning, ålder eller annan omständighet som gäller den enskilde som person."
Vidare står det i RF 1 kap. 9 §: "Domstolar samt förvaltningsmyndigheter och andra som fullgör uppgifter inom den offentliga förvaltningen skall i sin verksamhet beakta allas likhet inför lagen samt iakttaga saklighet och opartiskhet."
Likhet inför lagen verkar dock vara ett minne blott. Egentligen skulle jag vara lycklig, jag är ju själv svensk, svensk i den bemärkelsen att mitt namn klingar långt ifrån utländskt, Johansson, med andra ord en helt svensk äkta blondin. Jag skulle skatta mig lycklig också över det faktum att jag inte är tidigare straffad, utan helt "grön" Jag borde skatta mig lycklig om det nu inte vore så att jag har ett samvete och ett hjärta som slår för mina medmänniskor. Jag är uppriktigt förbannad och ledsen över vilket land Sverige håller på att bli, ett land som sparkar på de redan svaga.
Om jag verkligen ville någon något illa, och inte ville hamna i fängelse så skulle jag skaffa mig en ny kompis. Gärna en kompis en kille med kriminell bakgrund och som en liten bonus så också kanske utländsk bakgrund. Sen skulle jag utföra ett brott tillsammans med denne man, skit samma om han gjorde något eller inte. Men sen i förhör så skulle jag skylla alla mina handlingar på denne man, att det var han som var boven och inte jag, den svenska lilla flickan utan kriminell bakgrund helt ostraffad och från en bra familj. Vem skulle dömas hårdast tror du?
Kriminalvården som det nu så fint heter verkar också vara långt ifrån den vård som det på pappret skall låtsas vara, utan mer som en vidare utbildning i brottslig verksamhet, en skola där de svaga utnyttjas och de hårda blir ännu hårdare. Jag efterlyser vården!
Svensk kriminalvård är fortfarande i många fall en förvaringsplats för icke önskade samhällsmedborgare, människor som dömts ut.
Dessa människor har en svår och lång väg att vandra för att åter komma på fötter och åter bli accepterade av samhället. När friheten väl kommer efter ett långvarigt fängelse straff behandlas de ofta av den hårda handen av samhället, en gång brottsling alltid brottsling gäller i allt för mångas ögon. En gång dömd alltid dömd.
Jag tror att det finns en risk för att Sverige kommer bli ett hårdare land att leva i, ett land med ökad kriminalitet och ökade våldsbrott och det har vi oss själva att skylla. För lyckas vi inte med att få våra medborgare att känna sig trygga, lyckas vi inte med att behandla våra medborgare med en rättvis hand så finns det en stor risk för att vi föder vår egen olycka, att vi gräver vår egen grav. Människor som aldrig blir accepterade trots åtskilliga försök, människor som döms på grund av sin bakgrund, som aldrig känner sig accepterade och aldrig delaktiga i samhället kan i slutändan bli precis så där farliga som vi redan nu vill måla upp dem. Att inte ge våra medmänniskor en chans till bättring är en farlig väg att vandra, för den resulterar ofta tragiskt nog ofta i upprepad brottslig verksamhet hos redan fängelsedömda människor. Att inte bli respekterad trots försök till bättring, att bli förföljd av poliser, rykten och förtal leder oftast bara en väg, tillbaka till ruta ett, tillbaka till den värld där de en gång ändå kände sig respekterade, älskade, där de var någonting.
Som en vis man sa till mig: hellre hatad än att inte vara någonting alls?