Det här är en insändare. Åsikterna i texten är skribentens egna.
Med denna slutreplik avser jag att sakligt bemöta Sören Andersson påståenden i sitt debattinlägg den 30 juli. Påhopp på min person och huruvida jag har befunnit mig på månen eller inte kommer jag lämna därhän. Först och främst, vilken intressegrupp som än lobbar till sig pengar från skattebetalare gör otvivelaktigt moraliskt fel. Oavsett om det är EU:s bönder som tvingar till sig subventioner för produkter som ingen vill ha, fackföreningar som lobbar på riksdagen för att få en gräddfil eller partier som vill ha mer och mer partistöd varje år. Det finns goda ändamål som skattepengar ska gå till, avgifter till fackförbund eller andra föreningar är inte en sådan.Det är min fulla övertygelse att människor bör få behålla så mycket av sina egna pengar som möjligt. Det ger möjlighet att styra det egna livet och man slipper göra finurliga avdrag och listiga bidragsansökningar. Sänkta skattesatser betyder inte mindre skattepengar när det gäller arbete. Exempelvis finns det höga skatter på sprit och koldioxid för att få ner konsumtionen på dessa, samma sak gäller arbete. Vill man se mer av den varan så måste skatterna ner. Arbetas det mer så skapas mer pengar. Du säger att Moderaterna vill att de anställdas löner ska sänkas, vilket först och främst är svammel. Det skulle vara intressant att veta vad det baseras på därför är följande fråga något som intresserar mig: jag är moderat och vill ha ett jobb när jag är klar med mina studier, en anställning med andra ord. Varför skulle jag arbeta för att sänka min egen lön? Det finns ingen logik bakom ditt påstående, det är negativt kampanjade att ljuga om vad andra vill utan att ha egna lösningar. Jag vidhåller att om facken ska vara en attraktiv part och inte en motståndare mot unga människor måste de förändras. Är det fackförbundens avsikt att tyna bort och dö ut så är den inslagna linjen väl fungerande och jag önskar dem all lycka till.
