Världens bästa Persson
Det här är en insändare. Åsikterna i texten är skribentens egna.
Tiotusentals barn i tidig ålder lägger grunden till ett livslångt lidande av tinnitus och/eller andra hörselskador på grund av ett påtvingat kollektiv i alltför stora grupper och ett stort mörkertal får psykiska skador av samma orsak.
Cirka 250 000 barn till ensamstående föräldrar lever i ekonomisk misär och antalet ökar. Cirka 200 000 barn lever med våld och misshandel i sina egna hem. Ångest, stress och oro är allmän bland dagens ungdom, den psykiska ohälsan har fördubblats det sista decenniet och det är vanligt att barn och ungdom skär sej för att bli uppmärksammade.
84 procent av tonårsflickorna är rädda för att bli våldtagna och flertalet ungdomar upplever utsatthet och otrygghet.
Var femte skolelev avhåller sig från att gå på toaletten under skoltid på grund av snusk och trakasserier.
"Precis som Sverige är världens bästa land att vara barn i, ska Sverige också bli världens bästa land att åldras i", förklarade Persson med största emfas i förstamajtalet i Göteborg och upprepade sig i riksdagens partiledardebatt den 15 juni med tillägget att han var "väldigt stolt över detta". Påståendet upprepas numera av sossar landet över efter ledarens höga föredöme.
Hur sant är då Perssons tvärsäkra påstående, trots medias alla larmrapporter, att Sverige inte bara är Skandinaviens eller Europas utan hela världens bästa land att vara barn i; man inbillar sig ju att när statsministern uttalar sej så kategoriskt inför hela folket i en så viktig sak så har han en utredning eller gallup att stödja sig på?
En kontakt med "Socialdemokraterna svar direkt" gav den 27 juni vid handen att man drev en kampanj - Barn har rätt - "i vilken vi säger att Sverige ska vara världens mest barnvänliga land". Det var allt och någon beräkning om det mest barnvänliga landet existerar inte i sinnevärlden, statsministern fabulerar fräckt och ogenerat. Kanske räknar han barns välbefinnande efter antalet miljoner till barnomsorgen och då är han en humanitär katastrof, precis som Kenneth Hardy Axelsson sa härförleden "är det förödande att bara mäta ett samhälles framgång i ekonomiskt resultat".
Visst är det dags att människor med ett empatiskt sinnelag och som kan skilja på sanning och önsketänkande tar över rodret. Först då kan det gå bra för Sverige även på den humanistiska fronten.