Vart tog barnen vägen?
Det här är en insändare. Åsikterna i texten är skribentens egna.
JO:s beslut är långt men det kan inte vara svårt för en hyfsad journalist att få fram de väsentligaste delarna av beslutet. Trots detta har fokus i Västerviks-Tidningens artikel flyttats från hur barn hanteras i domstol i Sverige på 2000-talet till den långa handläggningstiden hos JO. De av rådmannen begångna felen har helt kommit i skymundan. Man kan fråga sig om det är medvetet. Vid telefonsamtal med journalisten fick jag klart för mig att han ansåg sig ha redogjort för JO:s beslut på ett objektivt sätt. Det torde inte ha kunnat undgå någon att artikeln mest handlade om vad rådmannen tyckte och tänkte. Ingenstans i Västervik-Tidningens redogörelse framgår det som var det viktigaste i JO:s beslut. Att en rådman får allvarlig kritik är allvarligt! Hur kan fokus få flyttas på detta sätt? Ska inte tidningsläsarna kunna förvänta sig en objektiv redovisning av ett ärende?
Först och främst är det förstås skrämmande att en rådman inte kan lagen bättre, än värre är det att barn utsätts på sätt som skett av denne rådman. Det hela förvärras ytterligare av att ortens tidning inte kan redogöra för det viktiga i JO:s beslut. Med sorg kan jag bara konstatera att det som så ofta när barn är inblandade de vuxna flyttar perspektivet till något som definitivt inte är ett barnperspektiv. Det är inte förvånande att den aktuella rådmannen gör så ? det hade varit mer förvånande om han erkänt sina fel. Men i hans värld synes det bara vara andra som gör fel och bär ansvar. Att inte ens i egenskap av rättens ordförande kunna stå för det som händer i förhandlingssalen och erkänna eventuella fel är lågt. Det är å andra sidan smart att få ortens tidning att tappa bort vad saken egentligen handlar om.
Jag anser att alla vuxna bär ett ansvar för att barn behandlas i enlighet med FN:s barnkonvention och de lagar som finns. Att en rådman genom sin position har litet mer makt i en förhandlingssituation gör hans ansvar större. När den positionen missbrukas ? av vilket skäl som helst ? bör det uppmärksammas och som nu skett ? få allvarlig kritik.
En stor eloge till alla dem på socialtjänsten i Västervik som arbetar för barns bästa ? fortsätt med det. Ni behövs!SVAR:
Rubriken på min huvudartikel var ?JO-anmäld fick fart på JO och fick kritik efter två år?. I artiklarna kunde man bland annat läsa att rådmannen fick kritik för att han ?inte utredde om det var uppenbart att barnen inte skulle ta skada av förhören och att han pressade det ena barnet med frågor om misshandel?. Som påpekats i artiklarna ansåg JO att det var ett mycket komplicerat ärende. Det var huvudskälet till att JO:s beslut dröjde två år efter anmälan. Det anser jag fanns anledning att berätta om liksom att JO överlämnat sitt utlåtande till Justitiedepartementet med rekommendationen att ?det bör övervägas att låta barn ge sin syn på saken redan vid muntlig förberedelse?.SVAR:
Jag har i yttrande till JO uttalat att anmälan mot mig bestod av så kallat kafferumsskvaller och en önskan hos två tjänstemän att genom JO-anmälan av mig försöka förhindra att min hustru blev socialnämndens ordförande. Jenny Johansson, som inte varit närvarande vid förhandlingen, var en av dessa tjänstemän. Eftersom jag aldrig träffat Jenny Johansson har jag svårt att förstå hennes hätska angrepp om orsaken var någon annan. Hennes insändare styrker mitt antagande. Vid tiden för anmälan hade Jenny Johansson redan sagt upp sig från socialförvaltningen. Efter vad jag förstått var det bra för barnen i Västerviks kommun. Alltför lättvindiga förslag om omhändertaganden av barn från Jenny Johansson blev som tur var stoppade. Jenny Johansson, som var chef för utredningsenheten, tycktes dela in barnen i redan omhändertagna och ännu inte omhändertagna barn.
Enligt min uppfattning är en 14 år 9 månader gammal person inte ett barn utan en ungdom. Vid fyllda 15 år är en person straffmyndig och får höras som vittne under ed, dvs under straffansvar. Yttranden från och med 12 års ålder skall inhämtas enligt viss lagstiftning. Inget av detta har beaktats av JO. Något efterhörande om en 15 år och en dag gammal person möjligen skulle kunna tänka sig att komma och vittna eller att tingsrätten skulle efterhöra socialförvaltningens uppfattning står inte i överensstämmelse med rättegångsbalkens bestämmelser. I just detta fall hade Jenny Johansson och hennes avdelning dessutom handlat på sådant sätt att förvaltningen blivit jävig på grund av att man hade tagit ställning till förmån för en av parterna redan innan vårdnadsutredningen ens påbörjats. Vårdnadsutredningen fick därför utföras av ett specialistteam från Linköping vilket torde ha kostat skattebetalarna i Västervik en god slant. En sådan utredning brukar kosta minst 100.000 kronor. Delikatessjävet har inte beaktats av JO. Hörandet av ungdomen skedde med båda föräldrarnas och deras advokaters tillstyrkan. Det låg i föräldrarnas intressen att deras barn hördes. Något förbud att höra barn under viss ålder finns inte i svensk rätt. Ingen kritik har heller framförts av JO för att ?barnen? hördes. Det är en fråga om personlig mognad. Sina barns mognad bör vara känd av föräldrarna. Enligt Jenny Johanson uppfattning tycks dock allt som inte uttryckligen är tillåtet vara förbjudet. Den uppfattningen hör inte hemma i en rättsstat.
I JO-anmälan mörkade Jenny Johansson att en socialsekreterare satt omedelbart intill ungdomen. Inget påpekande eller invändning gjordes från socialsekreteraren. Detta har inte heller beaktats av JO. Flera påståenden i socialens JO-anmälan var för övrigt direkt felaktiga. Ungdomen som hördes hade tidigare inte dragit sig för försöka slita ett yngre syskon från modern och medverka vid polisanmälan. Åtal väcktes till sist men åtalet ogillades. Det en 14 år 9 månader gammal person kan säga till polis och socialsekreterare bör också kunna framföras till en domstol som har att pröva det ungdomen påstår. Det bästa bevismedlet är att höra en person direkt och inte föredra en tillrättalagd andrahands berättelse från en socialsekreterare. Enligt EG-rätten skall en part ha möjlighet att ställa frågor till personer vars uppgifter är avgörande för rättens bedömning. Inte heller detta har JO beaktat eller kommenterat. Vid förhandlingen framkom uppgifter som gav en helt annan bild än den socialen målat upp i sina journalanteckningar.
Det är riktigt att jag uppmanade ungdomen att svara på en av advokaternas frågor om hon blivit misshandlad av modern, vilket uppgetts till socialen, och att JO kritiserat mig för min uppmaning. Om det är att pressa någon att be en snart 15 år gammal person att svara på en fråga ett ombud ställt överlämnar jag till läsarens egen bedömning.