Det här är en insändare. Åsikterna i texten är skribentens egna.
Jag känner ett stort vemod när jag inser att Västervik mer och mer börjar likna ett ?Alcatraz? (Ni vet det där ödsliga fängelset utanför San Francisco). Jag är född och uppvuxen i Västervik men flyttade från staden 1995 ? på grund av jobb. Mitt hjärta slår fortfarande för staden, men det blöder. Jag försöker hänga med i nyhetsflödet och det gör ont när man tar del av nedläggningarna, exempelvis Electrolux och vården. Vad kommer att bli kvar? Nu är det ju förslag på ett så kallat ?superfängelse? i Västervik. Bra tänker jag först! Men nej. Ska Västervik numera marknadsföra sig som den stad, som först lägger ner kommunens största industri och sedan bygga ett ?superfängelse?? Själv är jag uppväxt med Visfestivalen, Gotlandstrafiken och Stefan Edberg. Visst, tiderna ändrar sig och det borde politikerna också göra. Nej, Västervik känns mer och mer som en stad som behöver ?första hjälpen?. Ansvariga politiker borde vakna, innan det är för sent. För vem vill bo i ett Alcatraz?
