Det här är en insändare. Åsikterna i texten är skribentens egna.
Historien upprepar sig, vårt ekonomiska system kapitalismen har gått in i en värre kris än vanligt. Arbetslösheten ökar för varje dag som går, som vanligt är det arbetarklassen som får betala priset för den förra högkonjunkturens vinsthysteri. Detta är knappast förvånande och vi har sett det förr.Vad som förvånar är snarare våra politikers metoder, eller ska vi säga ickemetoder, för att hantera krisen. Mitt under varsel, rasande börs, och dystra prognoser för framtiden så är den hetaste politiska frågan hör och häpna budgettaket. Regeringspartierna konkurrerar om att vara bäst i klassen när det gäller att hålla en stram budgetpolitik. Borgerliga politiker och ekonomer antar en föråldrad liberal ståndpunkt där de ser krisen som ett fenomen som marknaden ska lösa på egen hand, "politikerna ska röra ekonomin så lite som möjligt". Socialdemokraterna verkar inte ha alltför mycket att invända, att hålla budgeten är en helig ko vilket märks tydligt. När Skånedistriktet gav förslag till att ta avstånd från budgettaket blev det ett ramaskri. För S-ledningen är det viktigare att hålla budgeten i balans och fortsätta skära ner i den offentliga sektorn, än att hjälpa upp ekonomin.Våra politiker kanske skulle öppna historieböckerna och se hur det gick under 1930-talets ekonomiska kris för länder som tillämpade den i dag så populära metoden att inget göra. Flertalet länder sjönk ner i en djup ekonomisk depression vilket i förlängningen ledde till nationalistiska strömningar och fascistisk diktatur. Ett land som dock utmärkte sig under denna tid var Sverige där det dåvarande Socialdemokratiska partiet kompromisslöst underbalanserade budgeten med stora statliga projekt som hjälpte upp ekonomin. Socialdemokrater som Gustav Möller och Ernst Wigforss lanserade ett krisprogram som bidrog till att rädda Sverige ur kris och från fascistiska strömningar. I dag skulle de troligen ha hotats av uteslutning från sitt parti. Det är dags att vi vaknar upp och ser krisens verklighet och tar krafttag för att lösa den. Kapitalismen reder inte ut krisen själv, det krävs stora statliga satsningar för att sätta snurr på ekonomins hjul igen. Satsningar på det som vi arbetande, pensionärer och arbetslösa behöver, på byggandet av billiga bra hyresrätter, återanställning i offentlig sektor samt förbättrad infrastruktur.
